Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Moreover Job continued his discourse, and said:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
O that I were as in months past, In the days when God was my guardian;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
When his lamp shined over my head, And when by his light I walked through darkness!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
As I was in the autumn of my days, When the friendship of God was over my tent;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
When the Almighty was yet with me, And my children were around me;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
When I bathed my steps in milk, And the rock poured me out rivers of oil!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
When I went forth to the gate by the city, And took my seat in the market-place,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
The young men saw me and hid themselves, And the aged arose and stood.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
The princes refrained from speaking, And laid their hand upon their mouth.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
The nobles held their peace, And their tongue cleaved to the roof of their mouth.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
When the ear heard me, then it blessed me; And when the eye saw me, it gave witness to me.
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
For I delivered the poor, when they cried; And the fatherless, who had none to help him.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
The blessing of him that was ready to perish came upon me, And I caused the heart of the widow to sing for joy.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
I clothed myself with righteousness, and it clothed itself with me; And justice was my robe and diadem.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
I was eyes to the blind, And feet was I to the lame;
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was a father to the poor, And the cause of him I knew not I searched out;
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
And I broke the teeth of the wicked, And plucked the spoil from his jaws.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Then said I, “I shall die in my nest; I shall multiply my days as the sand.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
My root is spread abroad to the waters, And the dew abideth on my branches.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
My glory is fresh with me, And my bow gathereth strength in my hand.”
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
To me men gave ear, and waited, And kept silence for my counsel.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
To my words they made no reply, When my speech dropped down upon them.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Yea, they waited for me as for the rain; They opened their mouths wide as for the latter rain.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
If I smiled upon them, they believed it not; Nor did they cause the light of my countenance to fall.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
When I came among them, I sat as chief; I dwelt as a king in the midst of an army, As a comforter among mourners.
