Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
And Job again took up the word and said,
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
If only I might again be as I was in the months which are past, in the days when God was watching over me!
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
When his light was shining over my head, and when I went through the dark by his light.
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
As I was in my flowering years, when my tent was covered by the hand of God;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
While the Ruler of all was still with me, and my children were round me;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
When my steps were washed with milk, and rivers of oil were flowing out of the rock for me.
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
When I went out of my door to go up to the town, and took my seat in the public place,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
The young men saw me, and went away, and the old men got up from their seats;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
The rulers kept quiet, and put their hands on their mouths;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
The chiefs kept back their words, and their tongues were joined to the roofs of their mouths.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
For when it came to their ears, men said that I was truly happy; and when their eyes saw, they gave witness to me;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
For I was a saviour to the poor when he was crying for help, to the child with no father, and to him who had no supporter.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
The blessing of him who was near to destruction came on me, and I put a song of joy into the widow's heart.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
I put on righteousness as my clothing, and was full of it; right decisions were to me a robe and a head-dress.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
I was eyes to the blind, and feet to him who had no power of walking.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was a father to the poor, searching out the cause of him who was strange to me.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
By me the great teeth of the evil-doer were broken, and I made him give up what he had violently taken away.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Then I said, I will come to my end with my children round me, my days will be as the sand in number;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
My root will be open to the waters, and the night mist will be on my branches,
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
My glory will be ever new, and my bow will be readily bent in my hand.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Men gave ear to me, waiting and keeping quiet for my suggestions.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
After I had said what was in my mind, they were quiet and let my words go deep into their hearts;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
They were waiting for me as for the rain, opening their mouths wide as for the spring rains.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
I was laughing at them when they had no hope, and the light of my face was never clouded by their fear.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I took my place as a chief, guiding them on their way, and I was as a king among his army. ...
