Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
And Job continued his discourse:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
“How I long for the months gone by, for the days when God watched over me,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
when His lamp shone above my head, and by His light I walked through the darkness,
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
when I was in my prime, when the friendship of God rested on my tent,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
when the Almighty was still with me and my children were around me,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
when my steps were bathed in cream and the rock poured out for me streams of oil!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
When I went out to the city gate and took my seat in the public square,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
the young men saw me and withdrew, and the old men rose to their feet.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
The princes refrained from speaking and covered their mouths with their hands.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
The voices of the nobles were hushed, and their tongues stuck to the roofs of their mouths.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
For those who heard me called me blessed, and those who saw me commended me,
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
because I rescued the poor who cried out and the fatherless who had no helper.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
The dying man blessed me, and I made the widow’s heart sing for joy.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
I put on righteousness, and it clothed me; justice was my robe and my turban.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
I served as eyes to the blind and as feet to the lame.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
I was a father to the needy, and I took up the case of the stranger.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
I shattered the fangs of the unjust and snatched the prey from his teeth.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
So I thought: ‘I will die in my nest and multiply my days as the sand.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
My roots will spread out to the waters, and the dew will rest nightly on my branches.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
My glory is ever new within me, and my bow is renewed in my hand.’
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Men listened to me with expectation, waiting silently for my counsel.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
After my words, they spoke no more; my speech settled on them like dew.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
They waited for me as for rain and drank in my words like spring showers.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
If I smiled at them, they did not believe it; the light of my countenance was precious.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
I chose their course and presided as chief. So I dwelt as a king among his troops, as a comforter of the mourners.
