Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Og Job vedblev at fremsætte sit Tankesprog:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Ak, havde jeg det som tilforn, som dengang Gud tog sig af mig,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

da hans Lampe lyste over mit Hoved, og jeg ved hans Lys vandt frem i Mørke,

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

som i mine modne År, da Guds Fortrolighed var over mit Telt,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

da den Almægtige end var hos mig og mine Drenge var om mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

da mine Fødder vaded i Fløde, og Olie strømmede, hvor jeg stod,

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

da jeg gik ud til Byens Port og rejste mit Sæde på Torvet.

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Når Ungdommen så mig, gemte deo sig, Oldinge rejste sig op og stod,

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Høvdinger standsed i Talen og lagde Hånd på Mund,

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

Stormænds Røst forstummed, deres Tunge klæbed til Ganen;

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Øret hørte og priste mig lykkelig, Øjet så og tilkendte mig Ære.

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Thi jeg redded den arme, der skreg om Hjælp, den faderløse, der savned en Hjælper;

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

den, det gik skævt, velsignede mig, jeg frydede Enkens Hjerte;

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

jeg klædte mig i Retfærd, og den i mig, i Ret som Kappe og Hovedbind.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Jeg var den blindes Øje, jeg var den lammes Fod;

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

jeg var de fattiges Fader, udreded den mig ukendtes Sag;

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

den lovløses Tænder brød jeg, rev Byttet ud af hans Gab.

18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Så tænkte jeg da: "Jeg skal dø i min Rede, leve så længe som Føniksfuglen;

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

min Rod kan Vand komme til, Duggen har Nattely i mine Grene;

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

min Ære er altid ny, min Bue er altid ung i min Hånd!"

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Mig hørte de på og bied, var tavse, mens jeg gav Råd;

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

ingen tog Ordet, når jeg havde talt, mine Ord faldt kvægende på dem;

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

de bied på mig som på Regn, spærred Munden op efter Vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Mistrøstige smilte jeg til, mit Åsyns Lys fik de ej til at svinde.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Vejen valgte jeg for dem og sad som Høvding, troned som Konge blandt Hærmænd, som den, der gav sørgende Trøst.