Job 29
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Job mah a thuih ih patahhaih lok to patomh poe;
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
aw kai loe kalaem tangcae khrah, Sithaw mah khetzawnhaih ni thuem ih baktiah om let nasoe;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
ka lu nuiah angmah ih hmaithawk to paang moe, anih aanghaih hoiah khoving thungah kam kaeh;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
ka qoengh li nathuem ih aninawk baktih, ka im ah Sithaw angkomhaih oh nathuem ih aninawk baktiah om let nasoe;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
lensawk Sithaw kai khaeah oh moe, ka caanawk hoi nawnto oh o;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
maitaw tahnutui hoiah khok to ka pasaeh, thlung thung hoiah situi to tui baktiah long;
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
vangpui khongkha ah ka caeh moe, lampui ah kang hnut,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
thendoengnawk mah kai ang hnuk o naah, anghawk o ving; mitongnawk loe angthawk o moe, angdoet o.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
Angraengnawk loe lokthui o ai, pakha to ban hoiah tamuep o.
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
Toksah angraengnawk doeh lok apae o ai, palai to angsumh o.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Naa mah ka lok thaih naah, kai han tahamhoihaih ang paek; mik mah kai hnuk naah, kai hnukung ah oh;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
tipongah tih nahaeloe amtang kami, amno ampa tawn ai kami, bomkung tawn ai kami hang naah ka bomh pongah ni.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Kadueh tom kami mah tahamhoihaih ang paek moe, lamhmai to anghoehaih laasak hanah palung kang hoesak.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Toenghaih to khukbuen ah kang khuk, ka toenghaih loe kahni baktih, lumuek baktiah oh.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
Mikmaengnawk hanah mik ah ka oh moe, khokkhaem kaminawk hanah khok ah ka oh.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
Amtang kaminawk hanah ampa ah ka oh moe, angvinnawk ih lok ka tahngaih pae.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
Kasae kaminawk ih ano to ka khaeh pae moe, anih mah kaek ih kaminawk to ka pahlong.
18 Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
To pacoengah, ka hinghaih aninawk loe savuet baktiah pop, kai loe kaimah ih im ah ni ka dueh tih.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
Kai ih tangzun loe tui taengah pha ueloe, aqum puek ka tanghang nuiah dantui angbuem tih.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
Ka lensawkhaih loe cak poe ueloe, ka ban ih kalii doeh tha om let tih.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Kaminawk mah ka lok to tahngaih o, ka thuih ih lok to aek o ai.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Lok ka thuih pacoengah, mi doeh lok apae o ai boeh; ka thuih ih lok loe nihcae nuiah tui baktiah ca.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Nihcae mah khotui zing o baktih toengah kai to ang zing o, hnukkhuem ih khotui kazing baktiah pakha to kalen ah a angh o.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Nihcae ka pahnui thuih naah, nihcae mah tang o ai; ka mikhmai aanghaih to a hnuk o naah, ka mikhmai aanghaih to anghmaa o sak thai ai.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
Nihcae ih loklam to ka qoih moe, kahoih koek ahmuen ah kang hnut, palungsae kami pathloepkung baktih, misatuh kaminawk salak ih siangpahrang baktiah kang hnut, tiah ka thuih.
