Job 27
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Ka naʻe fai pe ʻe Siope ʻene lea mamafa, ʻo ne pehē,
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
“ʻI he moʻui ʻae ʻOtua, ʻaia ʻoku ne taʻefiefakamaauʻi au; mo e Māfimafi, kuo ne fakamamahiʻi hoku laumālie;
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
Lolotonga ʻoku ʻiate au ʻeku mānava, pea ʻi hoku avaʻi ihu ʻae mānava ʻae ʻOtua;
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
ʻE ʻikai lea ʻaki ʻae angahala ʻe hoku loungutu, pe lea ʻaki ʻae kākā ʻe hoku ʻelelo.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
ʻE ʻikai ʻaupito te u fakatonuhiaʻi ʻakimoutolu: te u mate pē ka ʻe ʻikai te u tukuange ʻeku angatonu meiate au.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
ʻOku ou kuku maʻu ʻeku māʻoniʻoni, ʻe ʻikai te u tukuange ia: ʻe ʻikai valokiʻi au ʻe hoku loto ʻi heʻeku moʻui ni.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
“Tuku ke tatau hoku fili mo e angahala, mo ia ʻoku angatuʻu kiate au ke tatau mo e taʻemāʻoniʻoni.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
He neongo ʻene maʻumeʻa, ko e hā ʻae ʻamanaki ʻoe mālualoi, ʻoka toʻo atu ʻe he ʻOtua hono laumālie?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
ʻE ongoʻi ʻe he ʻOtua ʻa ʻene tangi ʻoka hoko ʻae mamahi kiate ia?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
He te ne fakafiefiaʻi ia ʻi he Māfimafi? ʻE ui maʻuaipē ʻe ia ki he ʻOtua?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
Te u akonekina ʻakimoutolu ʻaki ʻae nima ʻoe ʻOtua: ʻe ʻikai te u fufū ʻaia ʻoku ʻi he Māfimafi.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
“Vakai, kuo mamata ki ai ʻakimoutolu kotoa pē; pea ko e hā ʻoku mou launoa pehē ai fau?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
Ko eni ʻae ʻinasi ʻoe tangata fai kovi mei he ʻOtua, mo e tofiʻa ʻe maʻu ʻe he kau fakamālohi mei he Māfimafi.
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
Kapau ʻe fakatokolahiʻi ʻene fānau, ko e meʻa ia ki he heletā: pea ʻe ʻikai mākona ʻi he mā ʻa hono hako.
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
Ko kinautolu ʻoku toe ʻiate ia, ʻe tanu ʻi he mate: pea ʻe ʻikai tangi ʻa hono ngaahi uaifi.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
Neongo ʻene fokotuʻu siliva ʻo hangē ko e efu, pea teuteu ʻae ngaahi kofu ʻo hangē ko e ʻumea;
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
ʻE teuteu pe ʻe ia, ka ʻe ʻai ia ʻe he angatonu, pea ʻe vahevahe ʻae siliva ʻe he taʻeangahala.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
ʻOku langa ʻe ia hono fale ʻo hangē ko e ʻunufe, pea hangē ko e fale leʻo ʻoku langa hake ʻe he leʻo.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
ʻE tokoto hifo ʻae tangata koloaʻia, ka ʻe ʻikai tānaki ia: ʻoku ne fakaʻā hono mata, pea ne ʻikai leva.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
ʻOku lōmekina ia ʻi he ilifia ʻo hangē ha vai, ʻoku kaihaʻasi ia ʻe he afā ʻi he pō.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
ʻOku ʻave ia ʻe he matangi hahake, pea ʻoku mole atu ia: pea hangē ko e afā ʻoku fakapuna ia mei hono potu.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
ʻE haʻaki ia kiate ia ʻo ʻikai taʻofi, ʻoku holi ia ke hao atu mei hono mālohi.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
Ka ʻe pasipasi ʻe ia hono nima kiate ia, ʻo seseʻe ia mei hono potu.
