Job 27

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Tinovo’ Iobe amy lañona’ey ty hoe:

2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

Kanao veloñe t’i Andrianañahare, nitavañe ty zoko; naho i El-Sadai nampafaitse ty troko,

3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

ie mbe amako ty fiaiko, naho an-doak’ oroko ao ty kofòn’ Añahare,

4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

le lia’e tsy hañoratse o soñikoo, vaho tsy hiñeoñeo famañahiañe ty lelako.

5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

Sondia’e te hiantofako ho to ty anahareo; ampara’ te hivetrake, tsy hapitsoko amako ty fahitiko.

6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

Ho faharako ty havañonako vaho tsy havotsoko; leo raik’ amo androkoo tsy inje’ ty troko.

7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

Ee te hanahake o tsereheñeo o malaiñe ahikoo, naho ho hambañe ami’ty tsivokatse ty mitroatse amako.

8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

Ino ty fitamà’ ty tsy aman-Kake, t’ie naito, ie tsoahen’ Añahare ty fiai’e?

9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

Ho janjiñen’Añahare hao ty fikoia’e ie mivovo ama’e ty hankàñe?

10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

Hifalea’e hao t’i El-Sadai? Ho kanjie’e nainai’e hao t’i Andrianañahare?

11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

Hampandrendreheko anahareo ty fitàn’ Añahare; tsy eo ty hapoko ty amy El-Sadai.

12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

Toe fonga nahaisake nahareo, akore arè t’ie mitsingevongevo?

13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

Intoy ty toly tsaharen’ Añahare amo tsereheñeo, ty lova azotso’ i El-Sadai amo mampangebahebakeo;

14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

Ndra firefire o ana’eo le ho amy fibaray avao; le lia’e tsy ho enen-kaneñe o tarira’eo.

15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

Halente’ ty kiria o sehanga’eo, le tsy hahafandala o ramavoi’iareoo.

16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

Ndra te ampitoabore’e hoe deboke ty volafoty, naho avotri’e hoe lietse o saroñeo—

17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

ndra te ihentseña’e, ho sikina’ o vantañeo, vaho hifanjarà’ o malio-tahiñeo i volafotiy.

18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

Tsene’e hoe fararotse ty akiba’e, hoe kibohotse faorem-pigaritse.

19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

Reketse vara t’ie màndre, fe tsy hamokatse ka; ie mañente, tsy eo.

20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

Imbotraha’ ty firevendreveñañe hoe sorotombake; itavaña’ ty tangololahy haleñe.

21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

Ahela’ i tiok’ atiñanañey; le añe re; naviovio’ i tiobeiy amy toe’ey.

22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

Eka mihiririñe mb’ama’e le tsy apo’e; himanea’e ty hipoliotse am’pità’e.

23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

Ho tehafam-pitàñe, ho kosasaheñe hiakatse i toe’ey.