Job 27
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
Addidit quoque Iob, assumens parabolam suam, et dixit:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
Vivit Deus, qui abstulit iudicium meum, et Omnipotens, qui ad amaritudinem adduxit animam meam.
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
Quia donec superest halitus in me, et spiritus Dei in naribus meis,
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
Non loquentur labia mea iniquitatem, nec lingua mea meditabitur mendacium.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
Absit a me ut iustos vos esse iudicem: donec deficiam, non recedam ab innocentia mea.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
Iustificationem meam, quam cœpi tenere, non deseram: neque enim reprehendit me cor meum in omni vita mea.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
Sit ut impius, inimicus meus: et adversarius meus, quasi iniquus.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
Quæ est enim spes hypocritæ si avare rapiat, et non liberet Deus animam eius?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
Numquid Deus audiet clamorem eius cum venerit super eum angustia?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
Aut poterit in Omnipotente delectari, et invocare Deum omni tempore?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
Docebo vos per manum Dei quæ Omnipotens habeat, nec abscondam.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
Ecce, vos omnes nostis, et quid sine causa vana loquimini?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
Hæc est pars hominis impii apud Deum, et hæreditas violentorum, quam ob Omnipotente suscipient.
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
Si multiplicati fuerint filii eius, in gladio erunt, et nepotes eius non saturabuntur pane.
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
Qui reliqui fuerint ex eo, sepelientur in interitu, et viduæ illius non plorabunt.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
Si comportaverit quasi terram argentum, et sicut lutum præparaverit vestimenta:
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
Præparabit quidem, sed iustus vestietur illis: et argentum innocens dividet.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
Ædificavit sicut tinea domum suam, et sicut custos fecit umbraculum.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
Dives cum dormierit, nihil secum auferet: aperiet oculos suos, et nihil inveniet.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
Apprehendet eum quasi aqua inopia, nocte opprimet eum tempestas.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
Tollet eum ventus urens, et auferet, et velut turbo rapiet eum de loco suo.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
Et mittet super eum, et non parcet: de manu eius fugiens fugiet.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
Stringet super eum manus suas, et sibilabit super illum, intuens locum eius.
