Job 27
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
Zo waar God leeft, die mij gerechtigheid weigert, De Almachtige, die mijn leven verbittert:
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
Zolang er nog een zucht in mij is, En Gods adem in mijn neus
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
Zullen mijn lippen geen valsheid spreken, En zint mijn tong geen bedrog!
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
Ik denk er niet aan, u gelijk te geven, Tot mijn laatste snik houd ik mijn onschuld vol;
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
Ik houd vast aan mijn vroomheid, en geef ze niet op, Mijn hart schaamt zich over geen van mijn dagen!
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
Moge het mijn vijand vergaan als den boze, Mijn hater als den goddeloze!
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
Wat hoopt de boze, als hij bidt, Als hij zijn ziel tot de Godheid verheft?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
Zal God zijn schreien horen, Wanneer de rampspoed hem treft;
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
Kan hij zich in den Almachtige verlustigen, Ten allen tijde roepen tot God?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
Daarna nam Sofar van Naäma het woord, en sprak: Ik zal u Gods werken leren kennen, De plannen van den Almachtige u niet verzwijgen:
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
Zie, gij hebt het allen zelf aanschouwd: Waarom zo’n ijdele raad gegeven?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
Dit is, naar Gods bestel, het lot van den boze, Het deel der tyrannen, door den Almachtige hun toegewezen.
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
Krijgt hij veel zonen, ze zijn bestemd voor het zwaard, En zijn kroost lijdt gebrek;
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
Die hem overblijven, worden door de pest ten grave gesleept, En zijn weduwen bedrijven geen rouw.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
Al hoopt hij zilver op als stof, En stapelt kleren op als slijk,
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
Hij stapelt ze op, maar de vrome bekleedt er zich mee, En de onschuldige erft zijn geld.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
Hij trekt zijn woning op als een spin, Aan de hut gelijk, die wachters bouwen;
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
Rijk legt hij zich neer: het is de laatste maal, Hij opent zijn ogen: hij is er niet meer.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
Verschrikkingen grijpen hem aan overdag, En ‘s nachts sleurt een stormwind hem weg;
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
De oostenwind neemt hem op: daar gaat hij heen, Hij vaagt hem weg van zijn plaats.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
Zonder erbarmen slingert God zijn pijlen op hem af, Zodat hij voor zijn slagen moet vluchten;
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
Men klapt over hem in de handen, En fluit hem uit zijn woonplaats na.
