< Job 24 >
1 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
Kvi hev’kje Allvald tider set? Kvi ser hans vener ei hans dagar?
2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
Dei fører deildesteinar burt, stel fe og sender det på beite,
3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
tek asnet frå den faderlause; tek kui enkja eig i pant.
4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
Driv fatigfolk frå vegen burt; alt landsens småfolk kryp i skjol;
5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
Lik ville asen fer dei ut til øydemarki med sitt stræv; og veidefang på ville heid er maten borni deira fær.
6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
Dei haustar mark ved nattetid, og gudlaus manns vinhage plundrar.
7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
Um natti nakne, utan klæde, dei hev for kulden inkje dekkje.
8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
Dei våte vert av regn på fjell, held seg i bergufs utan livd,
9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
Ein farlaus lyt frå moderbarm ein armings klæde gjeng i pant.
10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
Dei nakne gjeng og klædelause, i hunger dei på kornband dreg.
11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
Dei kreistar olje innum murar, dei persar vin og tyrster lel.
12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
Frå byen høyrest styn av menner, og gjenomstungne skrik um hjelp, men Gud ser ei slik meningsløysa.
13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
Det finst og fiendar åt ljoset; dei kjenner ikkje ljossens vegar og held seg ei på ljossens stigar.
14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
Ved dagsprett mordaren stend upp, slær arm og fatig mann i hel, um natti er han so som tjuven.
15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: "Intet öga får känna igen mig", och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
Horkaren spæjar etter skyming; han tenkjer: «Inkje auga ser meg.» Sitt andlit gøymer han med maska.
16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
I myrkret bryt dei inn i hus, dei som ved dag seg inne stengjer dei seg inne; av ljoset vil dei ikkje vita.
17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
Myrk natt er morgon for deim alle; for natteskræmslorne dei kjenner.
18 "Men hastigt", menen I, "ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
Snøgt fer han yver vatnet burt, bannstøytt vert jordi hans i landet; til vinberg gjeng han ikkje meir.
19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. (Sheol )
Som snøvatn kverv for turk og hite, so gløyper helheim deim som synda. (Sheol )
20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
Av moderlivet gløymd han er, og makkar mettar seg på honom; det ingen er som minnest han; so brotsverk brest liksom eit tre.
21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan."
Han plundra ho som ikkje fødde, som ufør var til barne-eign; mot enkja gjorde han’kje vel.
22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
Men han styd valdsmann med si kraft, og dei fær atter standa upp som hadde mist all von um livet.
23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
Han styd deim so dei liver trygt, hans augo vaktar deira vegar.
24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
Høgt stig dei, brått - dei er’kje meir - dei sig og døyr som alle andre, vert skorne av som aks på strå.
25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
Er det’kje so? Kven legg imot? Kven gjer no mine ord um inkje?»