Job 24
1 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
Ab Omnipotente non sunt abscondita tempora: qui autem noverunt eum, ignorant dies illius.
2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
Alii terminos transtulerunt, diripuerunt greges, et paverunt eos.
3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
Asinum pupillorum abegerunt, et abstulerunt pro pignore bovem viduæ.
4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
Subverterunt pauperum viam, et oppresserunt pariter mansuetos terræ.
5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
Alii quasi onagri in deserto egrediuntur ad opus suum: vigilantes ad prædam, præparant panem liberis.
6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
Agrum non suum demetunt: et vineam eius, quem vi oppresserint, vindemiant.
7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
Nudos dimittunt homines, indumenta tollentes, quibus non est operimentum in frigore:
8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
Quos imbres montium rigant: et non habentes velamen, amplexantur lapides.
9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
Vim fecerunt deprædantes pupillos, et vulgum pauperem spoliaverunt.
10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
Nudis et incedentibus absque vestitu, et esurientibus tulerunt spicas.
11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
Inter acervos eorum meridiati sunt, qui calcatis torcularibus sitiunt.
12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
De civitatibus fecerunt viros gemere, et anima vulneratorum clamavit, et Deus inultum abire non patitur.
13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
Ipsi fuerunt rebelles lumini, nescierunt vias eius, nec reversi sunt per semitas eius.
14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
Mane primo consurgit homicida, interficit egenum et pauperem: per noctem vero erit quasi fur.
15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: "Intet öga får känna igen mig", och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
Oculus adulteri observat caliginem, dicens: Non me videbit oculus: et operiet vultum suum.
16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
Perfodit in tenebris domos, sicut in die condixerant sibi, et ignoraverunt lucem.
17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
Si subito apparuerit aurora, arbitrantur umbram mortis: et sic in tenebris quasi in luce ambulant.
18 "Men hastigt", menen I, "ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
Levis est super faciem aquæ: maledicta sit pars eius in terra, nec ambulet per viam vinearum.
19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. (Sheol h7585)
Ad nimium calorem transeat ab aquis nivium, et usque ad inferos peccatum illius. (Sheol h7585)
20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
Obliviscatur eius misericordia: dulcedo illius vermes: non sit in recordatione, sed conteratur quasi lignum infructuosum.
21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan."
Pavit enim sterilem, quæ non parit, et viduæ bene non fecit.
22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
Detraxit fortes in fortitudine sua: et cum steterit, non credet vitæ suæ.
23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
Dedit ei Deus locum pœnitentiæ, et ille abutitur eo in superbiam: oculi autem eius sunt in viis illius.
24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
Elevati sunt ad modicum, et non subsistent, et humiliabuntur sicut omnia, et auferentur, et sicut summitates spicarum conterentur.
25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
Quod si non est ita, quis me potest arguere esse mentitum, et ponere ante Deum verba mea?
