Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Pea naʻe toki tali ʻe Siope, ʻo ne pehē,

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

“ʻOku kona ʻaupito ʻa ʻeku mamahi, ʻio, ʻi he ʻaho ni: pea mamafa lahi hoku tā ʻi heʻeku faʻa toʻe.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Taumaiā ke u ʻilo ʻae potu te u maʻu ai ia! Ke u aʻu atu ki hono nofoʻanga!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Te u fakamatala ʻeku meʻa ʻi hono ʻao, ʻo fakafonu hoku ngutu ʻaki ʻae ngaahi lea fakamamafa.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Te u ʻilo ai ʻae ngaahi lea te ne tali ʻaki au, pea u faʻa ʻilo ʻaia te ne lea ʻaki mai kiate au.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

He te ne fai mo au ʻaki hono mālohi lahi? ʻIkai: ka te ne ʻai ʻae mālohi kiate au.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

‌ʻE faʻa alea ai mo ia ʻae māʻoniʻoni; pea ʻe fakamoʻui taʻengata ai au mei hoku fakamaau.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

“Vakai, ʻoku ou ʻalu atu, ka ʻoku ʻikai ʻi ai ia; pea ʻoku ou foki mai, kae ʻikai te u ʻiloʻi ia:

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Ki he toʻohema, ʻoku ne ngāue ai, kae ʻikai te u sio ki ai: pea ʻoku ne fufū ia ʻi he toʻomataʻu, ke ʻoua naʻaku ʻilo ia:

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Ka ʻoku ne ʻilo ʻae hala ʻoku ou ʻalu ai: pea ka ʻosi ʻene ʻahiʻahiʻi au, te u hao mai ʻo hangē ko e koula.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Kuo puke maʻu ʻe hoku vaʻe ki hono lakaʻanga, pea kuo u ʻalu ʻi hono hala, ʻo ʻikai afe.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Pea naʻe ʻikai te u foki mai mei he fekau ʻa hono fofonga: kuo u fufū ʻi hoku loto ʻae ngaahi lea ʻa hono fofonga.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Ka ʻoku pehē ai pe ia pea ko hai te ne liliu ia? Pea ko ia ʻoku tokanga ki ai hono finangalo, ʻe fai pē ʻe ia.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

He te ne fakakakato hoku ʻinasi kuo tuʻutuʻuni: pea ʻoku lahi ʻae meʻa pehē ʻiate ia.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Ko ia ʻoku ou manavahē ai ʻi hono ʻao: pea kau ka fakakaukau, ʻoku ou ilifia kiate ia.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

He ʻoku fakamolū hoku loto ʻe he ʻOtua, pea ʻoku fakamamahiʻi au ʻe he Māfimafi:

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Koeʻuhi naʻe ʻikai tuʻusi au ʻi he teʻeki hoko ʻae fakapoʻuli, ʻo ʻikai ʻufiʻufi ʻe ia ʻae poʻuli mei hoku mata.