Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Job svarade, och sade:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.