Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Då svara Job og sagde:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
«Endå gjeld klaga mi for tråss, tungt legg eg handi på min sukk.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Berre eg kunde finna honom og koma til hans bustad fram!
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Då la eg fram for han mi sak og fyllte munnen min med prov.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Då høyrde eg kva svar han gav, og merka det han sa til meg.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Vilde med magt han mot meg standa? Nei, lyda på meg vilde han.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Ein skuldfri stod då for han fram; for alltid slapp eg domar min.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Gjeng eg i aust, han er’kje der; mot vest, eg vert han ikkje var;
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
i nord han verkar, ei eg ser han, han snur mot sud, eg ser han ikkje.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
For all den veg eg fer han kjenner; prøvde han meg, eg var som gull.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Min fot hev fylgt i faret hans; hans veg eg gjeng ubrigdeleg,
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
veik ei frå det hans lippa baud, meir enn mi lov eg lydde hans.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Men ein er han, kven hindrar honom? Det han hev hug til, gjer han og.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
Han um min lagnad avgjerd tek, og hev med meg so mangt i emning.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Eg difor ræddast for hans åsyn, når eg det minnest, skjelv eg for han.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Ja, Gud hev brote ned mitt mod, og Allvald hev gjort meg fælen,
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
ei er det myrkret som meg tyner, og ei mi eigi myrke åsyn.
