Job 23
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Da tok Job til orde og sa:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
Ennu idag gjelder min klage for å være gjenstridighet; min hånd hviler dog tungt på mitt sukk.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
Bare jeg visste å finne ham og kunde komme frem til hans trone!
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
Jeg skulde legge min sak frem for hans åsyn og fylle min munn med beviser.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
Jeg skulde få vite de ord han vilde svare mig, og merke mig hvad han vilde si til mig.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
Skulde han da med full kraft stride mot mig? Mon ikke just han skulde akte på mine ord?
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
Da skulde en rettskaffen mann gå i rette med ham, og jeg skulde slippe fra min dommer for all tid.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
Men går jeg mot øst, så er han ikke der; går jeg mot vest, så blir jeg ikke var ham;
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
er han virksom i nord, så ser jeg ham ikke; går han mot syd, så øiner jeg ham ikke.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
For han kjenner den vei jeg holder mig til; prøvde han mig, så skulde jeg gå frem av prøven som gullet.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
Min fot holdt sig i hans spor; jeg fulgte hans vei og bøide ikke av.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
Fra hans lebers bud vek jeg ikke; fremfor min egen lov aktet jeg på hans munns ord.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
Men han er den eneste, og hvem hindrer ham? Hvad hans sjel lyster, det gjør han.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
For han fullbyrder det han har fastsatt for mig, og av sådant er det meget hos ham.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
Derfor reddes jeg for ham; tenker jeg på det, så bever jeg for ham.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
Og Gud har knekket mitt mot, og den Allmektige har forferdet mig,
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
fordi jeg ikke blev rykket bort før mørket kom, og fordi han ikke skjulte ulykkens natt for mig.
