Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Kalpasanna simmungbat ni Job ket kinunana,

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

“Uray ita nga aldaw nasaem ti dayengdengko; nadagdagsen ti panagsagsagabak ngem ti panagas-asugko.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

O, nga ammok koma ti pakasarakak kenkuana! O, a mapanak koma iti ayanna!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Idatagkonto a siuurnos ti kasasaadko iti sangoananna ken punnoekto ti ngiwatko kadagiti pannakisinnuppiat.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Adalekto dagiti sasao nga isungbatna kaniak ken awatekto no ania ti ibagana kaniak.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Makisinnuppiatto kadi isuna kaniak iti kinaindaklan ti pannakabalinna? Saan, ipangagnakto.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Mabalin a makisinnupiat kenkuana sadiay ti nalinteg a tao. Iti kastoy a wagas, mapakawanakto iti agnanayon babaen ti ukomko.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

Kitaenyo, agpadayaak, ngem awan isuna sadiay, ken agpalaudak, ngem saanko a madlaw isuna.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Iti amianan, a pagub-ubraanna, ngem saanko isuna a makita, ken iti abagatan, a paglemlemmenganna tapno saanko isuna a makita.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Ngem ammona ti dalan a papanak; inton nasuotnakun, rummuarakto a kasla balitok.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Sumursurot a naan-anay ti sakak kadagiti addangna; sinalimetmetak ti dalanna ken saanak a simmiasi.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Saanak a nagsukir kadagiti bilin dagiti bibigna; indulinko dagiti sasao ti ngiwatna ditoy pusok.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Ngem naidumduma isuna, siasino ti makapabaw-ing kenkuana? No ania dagiti tartarigagayanna, aramidenna.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Ta ipatpatungpalna ti bilinna a maibusor kaniak; adu ti kasla kadagitoy.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Ngarud, mabutengak iti presensiana; no panpanunotek isuna, mabutbutengak kenkuana.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Ta pinakapuy ti Dios ti pusok; pinagbutengnak ti Mannakabalin-amin.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Saan a ti sipnget ti nakadadaelak, wenno ti nakaro a kinasipnget ti nangabbong iti rupak.