Job 23

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Tete Hiob ɖo eŋu be,

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

“Egbe gɔ̃ hã nye konyifafa do gã ɖe edzi, eƒe asi sẽ ɖe dzinye, evɔ mele hũu ɖem hafi.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Nenye ɖe manya afi si makpɔe le, nenye ɖe mayi enɔƒe la, anyo ŋutɔ!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Matsɔ nye nya aɖo eŋkume eye nye nu me ayɔ fũu kple nya siwo matsɔ aɖe ɖokuinye nu

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Ne makpɔ ale si wòaɖo eŋu nam eye mabu nya si wòagblɔ la ŋuti.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Ɖe wòatsi tsitre ɖe ŋunye kple ŋusẽ gã aɖea? Ao, ke boŋ aɖo tom

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Afi ma ame dzɔdzɔe ate ŋu atsɔ eƒe nyawo aɖo eŋkume le eye woaɖem tegbee tso nye ʋɔnudrɔ̃la ƒe asi me.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

“Gake ne meyi ɣedzeƒe la, mele afi ma o, ne meyi ɣetoɖoƒe la, nyemekpɔe le afi ma hã o.

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Ne ele dɔ wɔm le anyiehe la, nyemekpɔnɛ o, ne etrɔ ɖe dziehe hã la, nye ŋku melɔnɛ o.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Gake enya mɔ si dzi mele, ne edom kpɔ la, mato eme abe sika ene.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Nye afɔwo le eƒe afɔtoƒewo yome kplikplikpli, melé eƒe mɔ tsɔ eye nyemedze ɖe aga o.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Nyemete ɖe aga tso eƒe nuyiwo ƒe sededewo gbɔ o, mede asixɔxɔ eƒe nyawo ŋu wu nye gbe sia gbe ƒe nuɖuɖu.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

“Ke eya ɖekae li, ame ka ate ŋu axe mɔ nɛ? Nu sia nu si dze eŋu lae wòwɔna.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Ena se siwo wòde ɖi la va eme ɖe ŋutinye eye ɖoɖo siawo tɔgbi gale esi ɖe ŋunye.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Esia ta ŋɔ dzim le eŋkume eye ne mebu esiawo katã ŋuti la, mevɔ̃na nɛ.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

Mawu na dzi ɖe le ƒonye, Ŋusẽkatãtɔ la do ŋɔdzi nam.

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Ke hã la, viviti la alo blukɔ tsiɖitsiɖi si tsyɔ mo nam la mena ɖoɖoe zi le nunye o.