Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Na Job el fahk,
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
“Porongo ma nga fahk uh; Pwayena ma nga siyuk komtal in akwoyeyu kac.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Fuhlema kitin pacl luk in kaskas, ac nga fin tari, Na komtal ku in isrunyu, komtal fin lungse.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
“Alein luk uh tia ma in lain mwet; Oasr sripen semuteng luk uh.
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Ngetma liyeyu. Ya lumuk tia fal In oru komtal in lut ac kofla kaskas ke komtal suiyuwi uh?
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Ke nga nunku ma sikyak nu sik uh, Nga arulana oela, ac rarak ke sangeng.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
“Efu ku God El lela mwet koluk uh in moul, Nwe ke na elos matuoh, ac wona nu selos?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Oasr tulik natulos ac nutin natulos, Ac elos moulna muta nwe ke na elos liye ke tulik inge matula uh.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
God El tiana sang ongoiya nu ke lohm selos uh; Ac elos tia wi pula mwe aksangeng uh.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Aok, cow mukul natulos orek fahko, wo ouiya pacl nukewa, Ac cow mutan uh oswela ma natulos wanginna ma misa.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Tulik natulos uh kasrusrsrusr na srital oana sheep fusr uh,
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Ac onsrosro nu ke pusren mwe on harp ac flute.
Elos moul ke moul na misla Ac pacl in misa lalos uh, elos ac misa na in misla ac tiana keok. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
“Mwet koluk uh fahk nu sin God, ‘Fahsr liki kut! Mansis kut in tia etu ma kom lungse.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
Su Ku liki Ku inge tuh kut in orekma nu sel? Mea, ac oasr ma wo nu sesr kut fin pre nu sel?’
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Elos fahk mu wo ouiya lalos uh ma na ke ku lalos sifacna, Tusruktu nga tia ku in insese nu ke luman nunak lalos inge.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
“Ku nu oasr pacl ma kuniyukla kalem lun mwet koluk uh? Ku nu oasr sie selos pula mwe ongoiya? Nu oasr pacl God El kai mwet koluk uh ke kasrkusrak
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Ac okulosla oana mah uh ke eng upa, Ku oana kutkut ma sohkla ke pacl in paka uh?
19 "Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
“Komtal fahk mu God El akkeokye sie tulik ke sripen ma koluk lun papa tumal uh. Mo! Lela God Elan akkeokye na mwet se ma orekma koluk an; Lela in kalem selos lah God El oru ouinge ke sripen koluk ma elos sifacna oru.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Lela mwet koluk uh in sifacna us mwatan ma koluk lalos an; Lela elos in pula kasrkusrak lun God Kulana.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Moul lun sie mwet fin safla, Mea pwaye lah ac oasr nunak lal ke tulik natul, lah elos engan ku tia?
22 "Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
Mea, mwet uh ku in luti God, Su nununku mwet nukewa, finne elos su muta yen fulat?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
“Sie kain mwet ac misa ke pacl na ma yohk wo ouiya nu sel, Ac el mutana okak ac misla.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Manol factfat na wo, ac koanon sri kacl uh srakna ku.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
A sie kain mwet uh wangin na pwaye engan lal; El inse toasr na ke el moul nwe ke na el misa.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Tusruktu elos kewa ac oana sie: elos ac misa, pukpuki, Ac manolos afla ke wet.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
“Nga etu nunak koluk lomtal ingan.
28 I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
Komtal fahk, ‘Pia lohm sin leum sac inge; Mwet se ma mutana oru ma koluk?’
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
“Ku komtal soenna wi sramsram nu sin mwet ma muta forfor nu saya uh? Komtal tiana etu kain mwe sramsram ma elos ac som nwe foloko srumun uh?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Ke len ma God El ac kasrkusrak ac akkeokye mwet uh, Mwet koluk uc wacna tia pula ma upa.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Wanginna mwet muta tukakin mwet koluk uh, Ku folokin nu sel ke ma koluk nukewa ma el orala.
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Ke el ac utukla nu ke kulyuk uh, Nu ke luf kial su arulana taranyuk wo,
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Mwet puspis ac fah wi fahsr nu ke pukmas uh, Ac finne fohkon acn uh, ac fah arulana mulala nu facl.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
“A komtal! Komtal srike in akwoyeyu ke kas lusrongten! Top lomtal an kikiap nufon!”
