Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
A OLELO mai la o loba, i mai la,
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
E hoolohe pono oukou i ka'u olelo, A o keia ko oukou hooluolu ana.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
E ae mai oukou ia'u e olelo aku ai au, A mahope o kuu olelo, e hoomaewaewa oukou.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Owau hoi, i ke kanaka anei kuu ulono ana? A ina pela, no ke aha la ka huhu ole o kuu uhane?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
E nana oukou ia'u a e pihoihoi, A e kau oukou i ka lima maluna o ka waha.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
A ina e hoomanao wau, ua weliweli au, A loohia kuu io e ka haalulu.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
No ke aha la e ola ana ka poe hewa, E elemakule ana, e nui ana hoi i ka waiwai?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
O ko lakou hua, ua hookupaaia me lakou imua o ko lakou alo, A o ka lakou poe keiki imua o ko lakou maka.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Ua maluhia ko lakou mau hale, aohe makau, Aole hoi ka laau hahau o ke Akua maluna o lakou.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Hapai no ka lakou bipi, aole hoi i hemahema; Hua mai no ka lakou bipiohi, aole i hanau hapa.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Kuu aku lakou i ka lakou poe kamalii me he kumu hipa la, A lelele no ka lakou poe keiki.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Hoomaka lakou me ka pahu kani a me ka lira, A olioli lakou i ke kani ana o ka hokiokio.
Noho lakou i ko lakou mau la me ka pomaikai, A iho koke lakou i ka po. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
A olelo iho lakou i ke Akua, E hele oe mai o makou aku; A o ka ike i kou mau aoao, aohe makou makemake.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
Owai ka Mea mana, i malama ai kakou ia ia? Heaha ka mea e loaa ai, ke nonoi kakou ia ia?
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Aia hoi, aole ma ko lakou lima ko lakou pomaikai: O ke kuka ana o ka poe hewa, ua mamao aku ia ia'u.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
He pinepine i pio ai ke kukui o ka poe hewa, A e hiki koke mai hoi ko lakou make maluna o lakou, A ua hooili mai ia i na eha ma kona inaina.
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Ua like lakou me ka mauu maloo imua o ka makani, E like hoi me ka opala a ka puahiohio i lawe aku.
19 "Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Ua hoomau ke Akua i kona hewa no kana poe keiki: Ua uku mai ia ia ia, a e ike auanei oia.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
E ike no kona maka i kona popilikia. E inu no ia i ka huhu o ka Mea mana.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
No ka mea, heaha la kana hana iloko o kona hale mahope ona, I ka manawa e okiia'i mawaena ka huina o kona mau malama?
22 "Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
K ao mai anei kekahi i ke Akua i ka ike, I ka mea hooponopono i ka poe kiekie?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Make no kekahi iwaena o kona pomaikai, E noho nanea ana a me ka oluolu.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Ua piha kona mau aoao i ka momona, Ua mau kona mau iwi i ka lolo.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
A make no kekahi me ka naau ehaeha, Aole ia i hoao i ka lealea.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
E moe pu laua i ka lepo, A e paapu na ilo maluna o laua.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Aia hoi, ua ike no wau i ko oukou mau noonoo ana, A me ko oukou mau manao a oukou i hoino ai ia'u.
28 I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
No ka mea, ke olelo nei oukou, Auhea ka hale o ke alii? Auhea hoi ka uhi o na halelewa o ka poe hewa?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Aole anei oukou i ninau i ka poe e maalo ae ana ma ke ala? A ike ole anei oukou i ko lakou mau hoailona?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
No ka mea, ua waihoia ka poe hewa no ka la popilikia, A e laweia mai lakou no ka la e inaina ai.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Owai ka mea e hoike aku i kona aoao imua ona? A owai ka mea e uku aku ia ia i kana mea i hana'i?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
A e laweia aku oia i ka luakupapau, A e kiaiia oia ma ka hale kupapau.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
E kau oluolu maluna ona na papaa lepo o ke awawa, A mahope ona e hahai aku na kanaka a pau, E like me ka poe mamua ona he lehulehu no.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
A pehea la ko oukou hooluolu make hewa ana mai ia'u, A ua hewa ka oukou olelo ana mai?
