Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Darauf antwortete Hiob und sprach:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Hört, hört, was ich zu sagen habe; das soll der Trost sein, den ihr mir gewährt!
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Erlaubet mir, daß ich rede; und wenn ich gesprochen habe, mögt ihr spotten!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Richte ich meine Klage an einen Menschen? Und warum sollte ich nicht ungeduldig sein?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Wendet euch zu mir und erstaunet und leget die Hand auf den Mund!
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Ja, wenn ich daran denke, so erschrecke ich, und Zittern erfaßt meinen Leib.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Warum leben denn die Gottlosen, werden alt, groß und stark?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Ihr Same ist beständig vor ihnen, und ihre Sprößlinge wachsen vor ihren Augen um sie her.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Ihre Häuser sind in Frieden, ohne Furcht; die Rute Gottes schlägt sie nicht.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Ihr Ochse bespringt, und nicht umsonst; ihre Kühe kalben und sind nicht unfruchtbar.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Ihre Buben lassen sie ausziehen wie eine Schafherde, und ihre Kinder hüpfen herum.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Sie singen laut zur Pauke und Harfe und sind fröhlich beim Klang der Schalmei.
Sie verbringen in Wohlfahrt ihre Tage und fahren in einem Augenblick ins Totenreich hinab. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Und doch sprechen sie zu Gott: «Hebe dich weg von uns; der Erkenntnis deiner Wege fragen wir nichts nach!
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
Was sollten wir dem Allmächtigen dienen, und was nützt es uns, ihn anzurufen?»
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Und doch steht ihr Glück nicht in ihrer Hand; darum sei der Rat der Gottlosen fern von mir!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Wie oft erlischt die Leuchte der Gottlosen und ereilt sie ihr Schicksal? Teilt Er ihnen Schmerzen zu in seinem Zorn?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Werden sie wie Stroh vor dem Wind und wie Spreu, die der Sturm entführt?
19 "Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
Spart Gott sein Unglück für seine Kinder auf? Ihm selbst sollte er vergelten, so daß er es weiß!
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Seine eigenen Augen sollen sein Verderben sehen, und den Zorn des Allmächtigen soll er selbst trinken!
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Denn was für Freude wird er an seiner Nachkommenschaft haben, wenn die Zahl seiner Monde abgeschnitten ist?
22 "Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
Kann man Gott Erkenntnis lehren, da er doch die Himmlischen richtet?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Der eine stirbt im Vollbesitz seines Glücks, vollkommen ruhig und sorglos;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
seine Tröge fließen über von Milch, und das Mark seiner Gebeine wird getränkt.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Der andere aber stirbt mit betrübter Seele und hat nie Gutes geschmeckt:
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Gemeinsam liegen sie im Staube, und Gewürm bedeckt sie beide.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Seht, ich kenne eure Gedanken und die Anschläge, mit denen ihr mir Unrecht tut.
28 I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
Denn ihr denkt: Wo ist das Haus des Tyrannen hingekommen? Und wo ist das Zelt, darin die Gottlosen wohnten?
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Habt ihr euch nicht bei denen erkundigt, die des Weges zogen? Und könnt ihr ihre Zeichen nicht anerkennen,
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
daß der Böse am Tage des Unglücks verschont bleibt und dem Tage des Zorns entgeht?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Wer kann ihm ins Gesicht seinen Wandel vorhalten, und sein Tun, wer vergilt es ihm?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Doch er wird zu Grabe getragen, und über seinem Grabhügel hält man Wache.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Süß sind ihm des Grabes Schollen; hinter ihm her zieht jedermann, und vor ihm her eine unzählbare Schar.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Was tröstet ihr mich denn so vergeblich? Eure Antworten sind nichts als Treulosigkeit!
