Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Darauf erwidert Job und spricht:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
"Mögt ihr auf meine Rede nochmals hören, und wär's zu eurem Zeitvertreib!
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Ertragt mich! Laßt mich, reden! Dann scheltet nur, wenn ich geredet!
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Erhebe ich denn gegen einen Menschen Klage? Oder - warum soll ich nicht ungeduldig werden dürfen?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Zu mir kehrt euch, erstarret! Die Hand legt auf den Mund!
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Ich werde ganz erschüttert, denke ich daran; an Leib und Seele zittere ich.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Wie kommt's, daß Frevler leben dürfen und alternd noch an Kräften wachsen?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Bei ihnen bleibt ihr Stamm, und er gedeiht, solang sie leben, und stets vor Augen bleiben ihnen ihre Sprößlinge.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Und sicher vor Gefahr sind ihre Häuser; die Gottesrute trifft sie nicht.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Sein Stier bespringt und läßt es nicht entgleiten, und seine Kuh kalbt leicht und tut nicht eine Fehlgeburt.-
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Gleich einer Herde lassen sie die Kinderschar hinaus, und munter hüpfen ihre Jungen.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Sie spielen froh zu Pauken und zu Zithern und freuen sich beim Flötenschalle.
Ihr Leben geht im Glück zu Ende; sie steigen zu der Unterwelt in Frieden (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
und sagen doch zu Gott: 'Du bleib uns fern!' 'Wir wollen nichts von Deinen Wegen wissen!'
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
'Was soll es, daß wir dem Allmächtigen dienen? Was nützt es uns, ihn bittend anzugehen?'
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Nun, läge nicht ihr Glück in ihrer Hand, dann wäre mir das Planen dieser Frevler unbegreiflich.
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Wie oft erlischt der Frevler Leuchte und überfällt sie ihr Verderben? Wie oft teilt er in seinem Zorne Schmerzen aus? -
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Sie sollen werden wie das Stroh vorm Winde, wie Spreu, vom Sturm entführt!
19 "Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
'Gott hat sein Unheil eben dessen Kindern aufgespart.' Er zahle ihm es heim, daß er es selber fühle!
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
Er selber sollte seinen Becher kosten und von dem Grimm des Höchsten trinken müssen!
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Was braucht ihn denn zu kümmern, wie's seinem Haus nach seinem Tode geht, wenn seiner Monde Zahl zu Ende ist?
22 "Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
Kann man denn Gott das Wissen lehren, da er doch von der Höhe aus verfügt?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
Der eine stirbt in vollem Glücke, ganz ruhig, wohlgemut.
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
Von Fett sind seine Lenden voll; sein Körper wird mit Mark getränkt.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
Der andre stirbt verzweiflungsvoll, hat niemals von dem Glück gekostet.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Zusammen liegen sie im Staube; Gewürm deckt beide zu.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Ich kenne eure Meinung wohl; ihr ziehet an den Haaren Gründe gegen mich herbei.
28 I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
Ihr sagt: 'In welcher Lage ist das Haus des edlen Mannes?' 'In welcher ist das Wohngezelt der Frevler?'
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
Befragt ihr nicht die Leute, die auf den Lauf der Welten achten? Und ihre Zeugnisse könnt ihr nicht ablehnen.
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Der Frevler bleibt vom Unheilstag verschont, vom Tag, wo Steuern eingetrieben werden.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Wer hält ihm seinen Wandel vor, und wer vergilt ihm, was er tat?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
Er wird zu Grab getragen, und auf dem Grabespolster ruht er ungestört.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
Des Grabes Schollen sind ihm süß. So lockt er alle Welt sich nach, und vor ihm schreiten Zahllose einher.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Wie leer ist euer Trost! Und eure Antworten sind unaufrichtig."
