Job 21
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Alors Job prit la parole et dit:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
Ecoutez, écoutez mes paroles, que j’aie, du moins, cette consolation de vous.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
Permettez-moi de parler à mon tour, et, quand j’aurai parlé, vous pourrez vous moquer.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
Est-ce contre un homme que se porte ma plainte? Comment donc la patience ne m’échapperait elle pas?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
Regardez-moi et soyez dans la stupeur, et mettez la main sur votre bouche.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
Quand j’y pense, je frémis; et un frissonnement saisit ma chair.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
Pourquoi les méchants vivent-ils, et vieillissent-ils, accroissant leur force?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
Leur postérité s’affermit autour d’eux, leurs rejetons fleurissent à leurs yeux.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
Leur maison est en paix, à l’abri de la crainte; la verge de Dieu ne les touche pas.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
Leur taureau est toujours fécond, leur génisse enfante et n’avorte pas.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
Ils laissent courir leurs enfants comme un troupeau, leurs nouveau-nés bondissent autour d’eux.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
Ils chantent au son du tambourin et de la cithare, ils se divertissent au son du chalumeau.
Ils passent leurs jours dans le bonheur, et ils descendent en un instant au schéol. (Sheol h7585)
14 Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
Pourtant ils disaient à Dieu: « Retire-toi de nous; nous ne désirons pas connaître tes voies.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
Qu’est-ce que le Tout-Puissant, pour que nous le servions? Que gagnerions-nous à le prier? »
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
Leur prospérité n’est-elle pas dans leur main? — Toutefois, loin de moi le conseil de l’impie! —
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
Voit-on souvent s’éteindre la lampe des impies, la ruine fondre sur eux, et Dieu leur assigner un lot dans sa colère?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
Les voit-on comme la paille emportée par le vent, comme la glume enlevée par le tourbillon?
19 "Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
« Dieu, dites-vous, réserve à ses enfants son châtiment!... » Mais que Dieu le punisse lui-même pour qu’il le sente,
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
qu’il voie de ses yeux sa ruine, qu’il boive lui-même la colère du Tout-Puissant!
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
Que lui importe, en effet, sa maison après lui, une fois que le nombre de ses mois est tranché?
22 "Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
Est-ce à Dieu qu’on apprendra la sagesse, à lui qui juge les êtres les plus élevés?
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
L’un meurt au sein de sa prospérité, parfaitement heureux et tranquille,
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
les flancs chargés de graisse, et la mœlle des os remplie de sève.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
L’autre meurt, l’amertume dans l’âme, sans avoir goûté le bonheur.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
Tous deux se couchent également dans la poussière, et les vers les couvrent tous deux.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
Ah! Je sais bien quelles sont vos pensées, quels jugements iniques vous portez sur moi.
28 I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
Vous dites: « Où est la maison de l’oppresseur! Qu’est devenue la tente qu’habitaient les impies? »
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
N’avez-vous donc jamais interrogé les voyageurs, et ignorez-vous leurs remarques?
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
Au jour du malheur, le méchant est épargné; au jour de la colère, il échappe au châtiment.
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
Qui blâme devant lui sa conduite? Qui lui demande compte de ce qu’il a fait?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
On le porte honorablement au tombeau; et on veille sur son mausolée.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
les glèbes de la vallée lui sont légères, et tous les hommes y vont à sa suite, comme des générations sans nombre l’y ont précédé.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
Que signifient donc vos vaines consolations? De vos réponses il ne reste que perfidie.
