Job 20
1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
Tad Cofars no Naēmas atbildēja un sacīja:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
Uz to manas sirds domas mani spiež atbildēt, un es nevaru valdīties.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
Es dzirdu pārmācīšanu sev par kaunu, bet mans gars savā gudrībā zinās atbildēt.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
Vai tu nezini, ka mūžam tā bijis, kamēr Dievs cilvēkus licis virs zemes,
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
Ka bezdievīgo lielība ilgi nepastāv, un ka blēdnieka prieks paliek tik acumirkli?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
Jebšu viņa greznība uzkāptu līdz debesīm, un viņa galva sniegtu līdz padebešiem,
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: "Var är han?"
Taču kā viņa sūds viņš mūžam zudīs; kas viņu redzējuši, tie sacīs: kur viņš ir?
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
Viņš aizskries kā sapnis, ka to nevarēs atrast, un pazudīs kā parādīšana naktī.
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
Acs, kas viņu redzējusi, to vairs neredzēs, un viņa vieta to vairs neieraudzīs.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
Viņa bērni pielabināsies pie nabagiem, un viņa roka dos atpakaļ viņa mantu.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
Viņa kauli bija pilni jaunības spēka, bet apgulsies ar viņu pīšļos.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
Jebšu blēdība bijusi salda viņa mutei, un viņš to slēpis apakš savas mēles,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
Un viņš to mīlējis un nepametis, bet to paturējis savā mutē:
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
Taču viņa barība pārvērtīsies viņa iekšās, par odžu žultīm tā būs iekš viņa.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
Mantu, ko ierijis, viņš atkal izvems, un Dievs to izgrūdīs viņam no vēdera.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
Odžu žultis viņš zīdīs, glodeņu dzelonis viņu nokaus.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
Viņš neredzēs upes, kas ielejās tek no medus un piena.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
Viņš gan strādās, bet to atdos un no tā nebaudīs; cik viņš arī neiemantos, prieka tam nebūs.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
Jo viņš nospaidījis un atstājis nabagus, namus viņš laupījis, bet tos neuzcels.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
Jo viņa kuņģis nebija pildāms, viņš neizglābsies caur savu mantu.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
Viņa rīklei nekas neizmuka, tādēļ viņa labums nepastāvēs.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
Pašā bagātā pilnībā viņam būs bēdas, visu apbēdināto roka nāks viņam virsū.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
Un notiks, lai viņa kuņģis top pilns, tad (Dievs) uz viņu sūtīs savas bardzības karstumu un uz viņu liks lītin līt, lai to rij.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
Viņš bēgs no dzelzs bruņām, un vara stops viņam izšaus cauri.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
Viņš izvelk un no viņa miesām nāk ārā, no viņa žultīm spīdoša dzelzs, un nāves šausmas viņu pārņem.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
Visāda tumsība apklās viņa krājumu, neuzpūsts uguns viņu aprīs, un nomaitās to atlikumu viņa dzīvoklī.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
Debess viņa noziegumu darīs zināmu, un zeme celsies pret viņu.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
Viņa nama krājums aizies, viņam izšķīdīs Dieva dusmības dienā.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
Šī ir bezdievīga cilvēka daļa no Dieva, un viņa nospriesta mantība no tā stiprā Dieva.
