Job 20
1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
And Zophar the Naamathite answereth and saith: —
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
Therefore my thoughts cause me to answer, And because of my sensations in me.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
The chastisement of my shame I hear, And the spirit of mine understanding Doth cause me to answer:
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
This hast thou known from antiquity? Since the placing of man on earth?
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
That the singing of the wicked [is] short, And the joy of the profane for a moment,
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
Though his excellency go up to the heavens, And his head against a cloud he strike —
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: "Var är han?"
As his own dung for ever he doth perish, His beholders say: 'Where [is] he?'
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
As a dream he fleeth, and they find him not, And he is driven away as a vision of the night,
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
The eye hath not seen him, and addeth not. And not again doth his place behold him.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
His sons do the poor oppress, And his hands give back his wealth.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
His bones have been full of his youth, And with him on the dust it lieth down.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
Though he doth sweeten evil in his mouth, Doth hide it under his tongue,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
Hath pity on it, and doth not forsake it, And keep it back in the midst of his palate,
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
His food in his bowels is turned, The bitterness of asps [is] in his heart.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
Wealth he hath swallowed, and doth vomit it. From his belly God driveth it out.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
Gall of asps he sucketh, Slay him doth the tongue of a viper.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
He looketh not on rivulets, Flowing of brooks of honey and butter.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
He is giving back [what] he laboured for, And doth not consume [it]; As a bulwark [is] his exchange, and he exults not.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
For he oppressed — he forsook the poor, A house he hath taken violently away, And he doth not build it.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
For he hath not known ease in his belly. With his desirable thing he delivereth not himself.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
There is not a remnant to his food, Therefore his good doth not stay.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
In the fulness of his sufficiency he is straitened. Every perverse hand doth meet him.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
It cometh to pass, at the filling of his belly, He sendeth forth against him The fierceness of His anger, Yea, He raineth on him in his eating.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
He fleeth from an iron weapon, Pass through him doth a bow of brass.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
One hath drawn, And it cometh out from the body, And a glittering weapon from his gall proceedeth. On him [are] terrors.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
All darkness is hid for his treasures, Consume him doth a fire not blown, Broken is the remnant in his tent.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
Reveal do the heavens his iniquity, And earth is raising itself against him.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
Remove doth the increase of his house, Poured forth in a day of His anger.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
This [is] the portion of a wicked man from God. And an inheritance appointed him by God.
