Job 20
1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
And Zophar the Naamathite answers and says:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
“Therefore my thoughts cause me to answer, And because of my sensations in me.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
I hear the discipline of my shame, And the spirit of my understanding causes me to answer:
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
Have you known this from antiquity? Since the placing of man on earth?
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
That the singing of the wicked [is] short, And the joy of the profane for a moment,
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
Though his excellence goes up to the heavens, He strikes his head against a cloud—
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: "Var är han?"
He perishes as his own dung forever, His beholders say, Where [is] he?
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
He flees as a dream, and they do not find him, And he is driven away as a vision of the night,
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
The eye has not seen him, and does not add. And his place does not behold him again.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
His sons oppress the poor, And his hands give back his wealth.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
His bones have been full of his youth, and it lies down with him on the dust.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
Though he sweetens evil in his mouth, hides it under his tongue,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
has pity on it, and does not forsake it, and keeps it back in the midst of his palate,
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
his food is turned in his bowels, the bitterness of cobras [is] in his heart.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
He has swallowed wealth, and vomits it. God drives it out from his belly.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
He sucks [the] gall of cobras, the tongue of a viper slays him.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
He does not look on streams, Flowing of brooks of honey and butter.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
He is giving back [what] he labored for, and does not consume [it]; As a bulwark [is] his exchange, and he does not exult.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
For he oppressed—he forsook the poor, He has taken a house away violently, And he does not build it.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
For he has not known ease in his belly. With his desirable thing he does not deliver himself.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
There is not a remnant to his food, Therefore his good does not stay.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
In the fullness of his sufficiency he is constricted. Every perverse hand meets him.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
It comes to pass, at the filling of his belly, He sends forth against him The fierceness of His anger, Indeed, He rains on him in his eating.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
He flees from an iron weapon, A bow of bronze passes through him.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
One has drawn, And it comes out from the body, And a glittering weapon proceeds from his gall. Terrors [are] on him.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
All darkness is hid for his treasures, A fire not blown consumes him, The remnant is broken in his tent.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
The heavens reveal his iniquity, And earth is raising itself against him.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
The increase of his house is removed, Poured forth in a day of His anger.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
This [is] the portion of a wicked man from God. And an inheritance appointed him by God.”
