Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Respondió Job y dijo:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

“¿Hasta cuándo afligiréis mi alma, y queréis majarme con palabras?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

Ya diez veces me habéis insultado, y no os avergonzáis de ultrajarme.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

Aunque yo realmente haya errado, soy yo quien pago mi error.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Si queréis alzaros contra mí, alegando en mi desfavor mi oprobio,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

sabed que es Dios quien me oprime, y me ha envuelto en su red.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

He aquí que alzo el grito por ser oprimido, pero nadie me responde; clamo, pero no hay justicia.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

Él ha cerrado mi camino, y no puedo pasar; ha cubierto de tinieblas mis sendas.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Me ha despojado de mi gloria, y de mi cabeza ha quitado la corona.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Me ha arruinado del todo, y perezco; desarraigó, como árbol, mi esperanza.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

Encendió contra mí su ira, y me considera como enemigo suyo.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

Vinieron en tropel sus milicias, se abrieron camino contra mí y pusieron sitio a mi tienda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

A mis hermanos los apartó de mi lado, y mis conocidos se retiraron de mí.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

Me dejaron mis parientes, y mis íntimos me han olvidado.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Los que moran en mi casa, y mis criadas me tratan como extraño; pues soy un extranjero a sus ojos.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Llamo a mi siervo, y no me responde, por más que le ruegue con mi boca.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

Mi mujer tiene asco de mi hálito, y para los hijos de mis entrañas no soy más que hediondez.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Me desprecian hasta los niños; si intento levantarme se mofan de mí.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Todos los que eran mis confidentes me aborrecen, y los que yo más amaba se han vuelto contra mí.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Mis huesos se pegan a mi piel y a mi carne, y tan solo me queda la piel de mis dientes.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

¡Compadeceos de mí, compadeceos de mí, a lo menos vosotros, amigos míos, pues la mano de Dios me ha herido!

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

¿Por qué me perseguís como Dios, y ni os hartáis de mi carne?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

¡Oh! que se escribiesen mis palabras y se consignaran en un libro,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

que con punzón de hierro y con plomo se grabasen en la peña para eterna memoria!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Mas yo sé que vive mi Redentor, y que al fin se alzará sobre la tierra.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Después, en mi piel, revestido de este (mi cuerpo) veré a Dios (de nuevo) desde mi carne.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

Yo mismo le veré; le verán mis propios ojos, y no otro; por eso se consumen en mí mis entrañas.

28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Vosotros diréis entonces: «¿Por qué lo hemos perseguido?» Pues quedará descubierta la justicia de mi causa.

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

Temed la espada, porque terribles son las venganzas de la espada; para que sepáis que hay un juicio.”