Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Då svara Job og sagde:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
«Kor lenge vil mi sjel de harma og krasa meg med dykkar ord?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Ti gonger hev de no meg spotta; de skjemmest ei å krenkja meg.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Hev eg i røyndi mistak gjort, dei mistak er mi eigi sak.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Vil de dykk briska imot meg, som um eg lid mi skam med rette?
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Hugs på at Gud hev bøygt meg ned og spana kringum meg sitt garn.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Eg ropar: «Vald!» - men eg fær’kje svar; eg ropar: «Hjelp!» men fær’kje rett.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Han stengjer vegen for min fot, og myrker legg han på min stig.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Min heidersklædnad drog han av; han frå mitt hovud kransen tok.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Mi vern han braut, so eg gjekk under, mi von sleit han lik treet upp.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Hans vreide logar meg imot, og for ein fiend’ held han meg.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Hans skarar stemner fram mot meg; dei brøyter seg ein veg mot meg og lægrar seg kring tjeldet mitt.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Han dreiv ifrå meg mine frendar, og kjenningar vart framande.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Skyldfolki held seg burte frå meg, husvenerne hev gløymt meg burt.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
For hjon og tenar er eg framand; dei held meg for ein ukjend mann.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Ei svarar drengen på mitt rop. Eg må med munnen tigga honom;
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
min ande byd imot for kona, eg tevjar ilt for mine sambrør.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Jamvel smågutar spottar meg, når eg stend upp, dei talar mot meg.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Dei styggjest for meg mine vener, og dei eg elska, snur seg mot meg.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Min kropp er berre skin og bein, snaudt hev eg endå tannkjøt att.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Hav medynk, medynk, mine vener! Gud hev meg råka med si hand.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Kvifor skal de som Gud meg jaga, og vert ei mette av mitt kjøt?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Å, gjev at mine ord vart skrivne, og i ei bok vart rita inn,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
ja, vart med jarnmeitel og bly for ævleg tid i berget hogne!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Eg veit at min utløysar liver, til sist han yver moldi kjem.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Og når mi hud er øydelagd, ut frå mitt kjøt då ser eg Gud,
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
eg honom ser som venen min, mitt auga ser det, ingen framand! Å, nyro lengtar i mitt liv!
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
De segjer: «Me vil jaga honom!» - som um orsaki låg hjå meg!
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Men de lyt agta dykk for sverdet; for vreide vert ved sverdet straffa. Og de skal vita: domen kjem.»
