Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Darauf erwidert Job und spricht:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
"Wie lange peinigt ihr mich noch, zermartert mich mit euren Worten?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Wohl dutzendmal versuchtet ihr, mir eine Niederlage zu bereiten. Ihr schämt euch nicht, zum Angriff gegen mich zu schreiten.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Ist's wahr, daß wirklich ich geirrt und daß im Irrtum ich verharre?
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Wollt ihr gar groß tun gegen mich, so müßt ihr meine Schande mir beweisen.
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
So seht doch ein, daß Gott mir Hindernisse legt! Er hat mich in sein Netz verstrickt.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Ich schreie: 'Ha, Gewalttat'; niemand hört's. Ich rufe, und mein Recht bleibt aus.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Er hat mir meinen Weg verbaut, und meinen Pfad in Finsternis gehüllt.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Der Ehre hat er mich beraubt, die Krone mir vom Haupt gerissen,
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
zerschmettert mich, daß ich zerfahren und reißt, wie einen Baum, so mir das Hoffen aus.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Sein Zorn ist wider mich entbrannt; er achtet mich als seinen Feind.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
All seine Scharen rücken an, erbauen einen Damm gerade auf mich zu und lagern rings sich um mein Zelt.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Mich lassen meine Brüder; Vertraute gehen von mir.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Nachbarn und Freunde bleiben aus, und meines Hauses Schützlinge vergessen mich.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Die Mägde achten mich für einen Fremden; ein Unbekannter bin ich ihnen.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Der Knecht hört nicht, wenn ich ihn rufe; ich muß ihn buchstäblich aufsuchen.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Und für mein Weib ist meine Zuneigung ein Ekel und meine Zärtlichkeiten meinen eigenen Kindern.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Sogar die Buben, sie verachten mich; sie spotten meiner, wenn ich mich erhebe.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Die Mindesten aus meinem Kreis verabscheun mich; es wenden, die ich gerngehabt, sich gegen mich.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
An meiner Haut, an meinem Fleisch klebt mein Gebein; mit meinen Narben bin ich einzig da.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Erbarmet euch! Erbarmet euch, ihr meine Freunde! Denn Gottes Hand hat mich getroffen.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Warum verfolgt ihr mich wie Gott? Habt ihr an mir noch nicht genug?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Ach, möchten meine Worte aufgezeichnet und in ein Buch geschrieben werden,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
auf Blei mit Eisenstift, auf ewig in den Fels gehauen!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Ich weiß bestimmt, für mich lebt ein Verteidiger, und schließlich tritt er doch auf Erden auf.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Dann ändert sich mein Körper hier; ich schaue Gott in meinem Leibe.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Den ich für mich ersehne, den sehe ich allein und niemand sonst; mag auch das Herz mir in der Brust hinschwinden.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Ihr sprechet ja: 'Womit nur wollen gegen ihn wir vorgehen, da doch der Hauptgrund jetzt bei ihm gefunden ist?'
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Nur hütet euch vor der Verleumdung! Verleumdung ist ja Gift und Sünde, daß ihr erfahrt, was richten heißt."
