Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Alors Job prit la parole, et dit:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Jusques à quand affligerez-vous mon âme, et m'accablerez-vous de paroles?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Voilà déjà dix fois que vous m'outragez: vous n'avez pas honte de me maltraiter?
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Vraiment si j'ai failli, ma faute demeure avec moi.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Si vraiment vous vous élevez contre moi, si vous me reprochez l'opprobre où je me trouve,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Sachez donc que c'est Dieu qui m'a fait tort, et qui a tendu ses filets autour de moi.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Voici, je crie à la violence, et on ne me répond pas; je crie au secours, et il n'y a point de justice!
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Il a fermé mon chemin, et je ne puis passer; il a mis des ténèbres sur mes sentiers.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Il m'a dépouillé de ma gloire; il a ôté la couronne de ma tête.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Il m'a détruit de tous côtés, et je m'en vais; il a arraché, comme un arbre, mon espérance.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Il a allumé sa colère contre moi, et il m'a tenu pour l'un de ses ennemis.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Ses troupes sont venues en-semble; elles ont dressé contre moi leurs chaussées, et se sont campées autour de ma tente.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Il a éloigné de moi mes frères, et ceux qui me connaissaient se sont écartés comme des étrangers;
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Mes proches m'ont abandonné, et mes connaissances m'ont oublié.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Les hôtes de ma maison et mes servantes m'ont traité comme un étranger; je suis devenu un inconnu pour eux.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
J'ai appelé mon serviteur, il ne m'a pas répondu; de ma propre bouche, j'ai dû le supplier.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Mon haleine est insupportable à ma femme, et ma prière aux fils de ma mère.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Les petits enfants eux-mêmes me méprisent: si je veux me lever, ils parlent contre moi.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Tous mes intimes m'ont en abomination, et ceux que j'aimais se sont tournés contre moi.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Mes os se sont attachés à ma peau et à ma chair, et je me suis échappé avec la peau de mes dents.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Ayez pitié de moi, ayez pitié de moi, vous, mes amis! Car la main de Dieu m'a frappé.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Pourquoi me persécutez-vous comme Dieu, et ne pouvez-vous vous rassasier de ma chair?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Oh! je voudrais que mes paroles fussent écrites quelque part! Je voudrais qu'elles fussent inscrites dans un livre;
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
Qu'avec un burin de fer et avec du plomb, elles fussent gravées sur le roc, pour toujours!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Pour moi, je sais que mon Rédempteur est vivant, qu'à la fin il se lèvera sur la terre,
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Et qu'après cette peau qui se détruit, et hors de ma chair, je verrai Dieu;
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Moi, je le verrai, à moi propice; mes yeux le verront, et non un autre. Mes reins se consument en mon sein!
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Si vous dites: Comment le poursuivrons-nous, et trouverons-nous en lui la cause de son malheur?
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Craignez l'épée pour vous-mêmes, car la fureur est un crime digne de l'épée, afin que vous sachiez qu'il y a un jugement.
