Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then Job answered and said,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
How long will ye vex my soul, and break me in pieces with words?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
These ten times have ye reproached me: ye are not ashamed [that] ye make yourselves strange to me.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
And be it indeed [that] I have erred, my error remaineth with myself.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
If indeed ye will magnify [yourselves] against me, and plead against me my reproach:
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Know now that God hath overthrown me, and hath encompassed me with his net.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Behold, I cry out of wrong, but I am not heard: I cry aloud, but [there is] no judgment.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
He hath fenced up my way that I cannot pass, and he hath set darkness in my paths.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
He hath stripped me of my glory, and taken the crown [from] my head.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He hath destroyed me on every side, and I am gone: and my hope hath he removed like a tree.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
He hath also kindled his wrath against me, and he counteth me to him as [one of] his enemies.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
His troops come together, and raise up their way against me, and encamp around my tabernacle.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
He hath put my brethren far from me, and my acquaintance are verily estranged from me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
My kinsmen have failed, and my familiar friends have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
They that dwell in my house, and my maids, count me for a stranger: I am an alien in their sight.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
I called my servant, and he gave [me] no answer; I entreated him with my mouth.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
My breath is strange to my wife, though I entreated for the children's [sake] of my own body.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Yes, young children despised me; I arose, and they spoke against me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
All my intimate friends abhorred me: and they whom I loved are turned against me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
My bone cleaveth to my skin and to my flesh, and I have escaped with the skin of my teeth.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends; for the hand of God hath touched me.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Oh that my words were now written! oh that they were printed in a book!
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
That they were graven with an iron pen in lead, in the rock for ever!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
For I know [that] my redeemer liveth, and [that] he will stand at the latter [day] upon the earth:
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
And [though] after my skin [worms] destroy this [body], yet in my flesh shall I see God:
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Whom I shall see for myself, and my eyes shall behold, and not another; [though] my reins be consumed within me.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
But ye would say, Why persecute we him, seeing the root of the matter is found in me?
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Be ye afraid of the sword: for wrath [bringeth] the punishments of the sword, that ye may know [there] is a judgment.
