Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then Job replied:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
“How long will you [three] torment me and crush my spirit by saying to me [that I am wicked]?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
You have already insulted me many [HYP] times; (are you not ashamed for saying these things to me?/you should be ashamed for saying these things to me.) [RHQ]
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Even if it were true that I have done things that are wrong, I have not injured you!
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
If you truly think that you are better than I am, and you think that my being miserable now proves that I (am guilty/have committed many sins),
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
you need to realize that it is God who has caused me to suffer. [It is as though] he has trapped me with his net.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
“I cry out, ‘Help me!’, but no one answers me. I call out loudly, but there is no one, [not even God, ] who acts fairly toward me.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
[It is as though] [MET] God has blocked my way, with the result that I cannot go where I want to; [it is as though] he has forced me to try to find my way in the darkness.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
He has (taken away my good reputation/caused people not to honor me any more); [it is as though] he removed [MET] a crown from my head.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He batters me from every side, and I will soon die. He has caused me to no longer confidently expect [him to do good things for me].
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
He attacks me because he is extremely angry with me [MET], and he considers that I am his enemy.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
[It is as though] he sends his army to attack me; they surround my tent, preparing to attack me.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
“God has caused my brothers to abandon me, and all those who know me act like strangers to me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
All my relatives and good friends have left me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
The people who were guests in my house have forgotten me, and my female servants consider that I am a stranger or that I am a foreigner.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
When I summon my servants, they do not answer; I plead with them to come [to help me, but they do not come].
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
My wife does not want to come close to me because my breath [smells very bad], and even my brothers detest me.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Even young children despise me; when I stand up [to talk to them], they laugh at me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
My dearest friends detest me, and those whom I love [very much] have turned against me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
My body is [only] skin and bones; I am barely alive [IDM].
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
[“I plead with] you, my [three] friends, pity me, because God has (struck [EUP] me with his hand/caused me to suffer greatly).
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why do you cause me to suffer like God does? Why do you continue to slander [MET] me?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
“I wish/desire that someone would take these words of mine and write them permanently in a book [in order that people can read them].
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
Or else, I wish that he would carve them on a rock with (a chisel/an iron tool) in order that they would last forever.
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
But I know that the one who vindicates/defends me in court is alive, and that some day he will stand [here] on the earth [and make the final decision about whether I deserve to be punished].
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
And even after diseases have eaten away my skin, while I still have my body, I will see God.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
I will see him myself; I will see him with my own eyes! I am overwhelmed [as I think about that]!
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
“If you three men say, ‘What more can we do to cause Job to suffer?’ and if you say, ‘He has caused his own [troubles],’
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
you should be afraid that God will punish [MTY] you; he punishes those [like you] with whom he is angry; and when that happens, you will know that there is [someone who] judges [people].”
