Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
But Job answered and said:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
How long will ye vex my soul, And break me in pieces with words?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
These ten times have ye reviled me; Without shame do ye stun me!
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
And be it, indeed, that I have erred, My error abideth with myself.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Since, indeed, ye magnify yourselves against me, And plead against me my reproach,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Know then that it is God who hath brought me low; He hath encompassed me with his net.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Behold, I complain of wrong, but receive no answer; I cry aloud, but obtain no justice.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
He hath fenced up my way, so that I cannot pass, And hath set darkness in my paths.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
He hath stripped me of my glory, And taken the crown from my head.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He hath destroyed me on every side, and I am gone! He hath torn up my hope like a tree.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
He kindleth his anger against me, And counteth me as his enemy.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
His troops advance together against me; They throw up for themselves a way to me, And encamp around my dwelling.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
My brethren he hath put far from me, And my acquaintance are wholly estranged from me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
My kinsfolk have forsaken me, And my bosom friends have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
The foreigners of my house, yea, my own maid-servants, regard me as a stranger; I am an alien in their eyes.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
I call my servant, and he maketh no answer; With my own mouth do I entreat him.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
My breath is become strange to my wife, And my prayers also to my own mother's sons.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Even young children despise me; When I rise up, they speak against me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
All my bosom friends abhor me, And they whom I loved are turned against me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
My bones cleave to my flesh and my skin, And I have scarcely escaped with the skin of my teeth.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Have pity upon me, O ye my friends! have pity upon me; For the hand of God hath smitten me!
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why do ye persecute me like God, And are not satisfied with my flesh?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
O that my words were now written! O that they were marked down in a scroll!
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
That with an iron pen, and with lead, They were engraven upon the rock for ever!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Yet I know that my Vindicator liveth, And will hereafter stand up on the earth;
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
And though with my skin this body be wasted away, Yet without my flesh shall I see God.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Yea, I shall see him my friend; My eyes shall behold him, and not another: For this, my soul panteth within me.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Since ye say, “How may we persecute him, And find grounds of accusation against him?”
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Be ye afraid of the sword! For malice is a crime for the sword; That ye may know that judgment cometh.
