Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Men Job svarede og sagde:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

Hvor længe ville I bedrøve min Sjæl og knuse mig med Ord?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

I have nu ti Gange forhaanet mig, I skammede eder ikke ved at overdøve mig.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

Og sandelig, om jeg end har faret vild, da bliver jo min Vildfarelse hos mig selv.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Dersom I virkelig vilde ophøje eder imod mig og overbevise mig om min Skam,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

saa forstaar dog, at Gud har forvendt min Sag og har ladet sit Garn omringe mig.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

Se, jeg raaber over Vold, og jeg faar ikke Svar; jeg skriger, og der er ingen Ret.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

Han satte Gærde for min Vej, at jeg ikke kan komme over, og han lagde Mørkhed over mine Stier.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Han afførte mig min Ære og borttog mit Hoveds Krone.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Han nedbrød mig trindt omkring, og jeg for bort; han oprykkede mit Haab som et Træ;

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

og han optændte sin Vrede imod mig og agtede mig over for sig som sine Fjender.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

Hans Tropper kom til Hobe og banede sig Vej imod mig, og de lejrede sig trindt omkring mit Telt.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

Han fjernede mine Brødre fra mig, og de, som kende mig, holde sig aldeles fremmede for mig.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

Mine nærmeste have forladt mig, og mine Kyndinge have glemt mig.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

De, som bo hos mig i mit Hus, og mine Tjenestepiger agte mig som en fremmed, jeg er bleven en Udlænding for deres Øjne.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Jeg kaldte ad min Tjener, og han svarede ikke; med egen Mund maatte jeg bede ham bønligt.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

Min Aand er bleven fremmed for min Hustru og min Kærlighed for min Moders Sønner.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Endogsaa Børn foragte mig; staar jeg op, tale de imod mig.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Alle de Mænd, som vare i min Fortrolighed, have Vederstyggelighed til mig, og de, som jeg elskede, have vendt sig imod mig.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Mine Ben hænge ved min Hud og ved mit Kød, og jeg er netop undsluppen med mine Tænders Hud.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

Forbarmer eder over mig, forbarmer eder over mig, I, mine Venner! thi Guds Haand har rørt mig.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

Hvi forfølge I mig, ligesom Gud, og kunne ikke mættes af mit Kød?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

Gid dog mine Ord maatte blive opskrevne, gid de maatte blive prentede i en Bog,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

ja, maatte de med en Jernstil og med Bly blive indhuggede i en Klippe til evig Tid!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Og jeg ved, at min Genløser lever, og at han som den sidste skal staa op over Støvet.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Og naar min Hud, saaledes sønderslidt, er borte, og jeg er blottet for mit Kød, skal jeg skue Gud,

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

hvem jeg skal skue som den, der er for mig, og hvem mine Øjne skulle se, og ikke en fremmed; mine Nyrer forsmægte i mit Indre.

28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Naar I sige: Hvor skulle vi dog forfølge ham! — og Sagens Rod skal være funden i mig —:

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

Da frygter for Sværdet; thi Vreden rammer Misgerninger, som fortjene Sværdet; paa det I skulle vide, at der er Dom til.