Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job ni a pathung teh,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Atueng nâsittouh maw ka hringnae he runae na poe awh teh, lawk hoi kai na raphoe awh han.
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Vai hra totouh na pathoe awh e ka tak dawkvah na payon awh nakunghai na kayak awh hoeh.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Ka payon katang pawiteh, ka payonnae teh kai dawk pou ao han.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Kai na taranlahoi na kâoup awh teh, kai kayanae heh kai na tarannae lah na hno awh pawiteh,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
kai dawkvah Cathut a payon tie hoi, a tamlawk hoi na ramuk tie hah panuek awh.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Payonnae kong dawkvah ka hram pawiteh, na thai pouh mahoeh. Puenghoi ka hram nakunghai lannae hah awm hoeh.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Ka tapuet thai hoeh nahanlah ama ni ka lamthung hah a pâbing. Ka lamthung dawk hmonae hah a ta.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Ka bawilennae hah na rading pouh teh, ka lû dawk e bawilukhung hah na la pouh.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Avoivang hoi vekvek na phi te ka kahma toe. Ka ngaihawinae teh, thingkung patetlah na phawk pouh.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
Kai na taranlahoi a lungkhueknae hah a kâan sak teh, a taran buet touh e patetlah na touksin.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
A ransahu hah a kamkhueng awh teh, kai na taran lahoi lamthung a rasoun awh, ka lukkareirim tengpam petkâkalup lah na ven awh.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Ka hmaunawnghanaw hah ahla nah koelah na puen pouh teh, ka panue e naw hah tamitavan lah koung ao awh.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Ka imthungnaw hai ka hmawt thai hoeh toe. Ka huikahawinaw ni koung na pahnim awh toe.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Ka im dawk kho kasaknaw, ka sannunaw ni imyin lah na pouk awh. Ahnimae mithmu vah imyin lah ka o.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Ka sannaw hah ka kaw eiteh, na pato awh hoeh toe. Lawkkanem hoi pasawt a ngai toe.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Ka hringnae teh ka yu hanelah a hnueai e lah ao teh, rei ka tâcawt e hmaunawnghanaw hanelah ngai ka tho e la awm hoeh toe.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Camoca ni patenghai na dudam awh. Ka thaw navah kai taranlahoi lawk a dei awh.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Ka huiko kamyawng pueng ni na panuet awh. Ka lungpataw e naw ni hai kai tarankung lah koung ao awh.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Ka vuen hoi ka tak hai ka hru dawk rapkâbet. Kahâhli duengdoeh kaawm toe.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Oe, nangmouh ka huinaw, na pahren awh haw, na pahren awh haw, bangkongtetpawiteh Cathut e kut hoi na hem e la ka o toe.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Bang kecu dawk maw Cathut na rektap e patetlah kai hah na rektap awh. Ka takthai dawk ka khangnae he na khout sak awh hoeh rah maw.
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Oe, ka lawknaw he ca lah ka thun pawiteh, cauknaw dawk pakhum boipawiteh,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
thutnae sum hoi, talung dawk thut e a yungyoe hanelah awm pawiteh,
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
kai na karatangkung teh a hring tie hah ka panue. A hnuktengpoung nah talai van bout a kangdue han.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Ka vuen heh raphoe hnukkhu hoi, ka takthai hoi Cathut hah ka hmu han tie hah ka panue.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Kai kama roeroe ni ka hmu vaiteh, ayâ alouk ni a hmu dueng laipalah, kai ni kamae mit hoi roeroe ka hmu han. Banghloimaw ka thung e ka lungthin ni a rabui.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Hno coungnae a kung teh, kai dawkvah hmu awh eiteh, bangtelamaw, ahni teh rektap han, na tet awh boipawiteh,
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Namamouh ni tahloi teh taket awh. Bangkongtetpawiteh, lungkhueknae ni tahloi hoi reknae hah tâco sak. Lawkcengnae ao tie hah panuethai nahan telah ati.
