Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job loh a doo tih,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Me hil nim ka hinglu na pae sak vetih ol neh kai nan phop uh ve?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Voei rha ka hmai na thae sak uh coeng, kai nan toeh te na yak pawh.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Ka taengah ka tholh a rhaeh pueng dongah ka palang tueng pataeng ngawn.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Kai soah na pantai mai tih kai kokhahnah bangla kai taengah na tluung tueng pai.
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Pathen loh kai n'khun sak tih amah kah tluum te ka kaepvai ah a vael.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Kuthlahnah te ka doek tih bomah ka bih cakhaw n'doo pawt dongah tiktamnah om pawh.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Ka caehlong he a biing tih ka muk tloel. Ka hawn ah a hmuep a khueh.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Kai kah thangpomnah te kai dong lamloh a pit tih ka lu dongkah rhuisam khaw a dul.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Kai kaepvai lamloh m'palet tih ka pongpa vaengah ka ngaiuepnah he thing bangla a puen.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
A thintoek he kai taengah a sai vaengah kai he amah taengah a rhal bangla m'moeh.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Anih kah caem te rhenten ha pawk uh tih a longpuei te kai m'picai thil uh. Te phoeiah ka dap ah pin rhaeh uh.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Ka manuca rhoek kai taeng lamloh lakhla coeng tih ka ming rhoek khaw kai lamloh kholong uh coeng.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Ka yoei uh rhoek loh n'toeng uh tih ka ming uh rhoek loh kai n'hnilh uh coeng.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Ka im pah neh ka salnu rhoek loh kholong bangla kai m'poek uh. Amih mikhmuh ah kholong hlang la ka om.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Ka sal te ka khue dae oei pawh. Anih te ka ka neh ka hloep.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
Ka mueihla he ka yuu taengah a kholong pah tih ka bungko kah ka ca rhoek taengah khaw rhennah ka bih.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Casenca rhoek long pataeng kai he n'hnaep uh tih, ka thoh vaengah kai he n'thui uh coeng.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Ka baecenol dongkah hlang boeih loh kai n'tuei uh tih ka lungnah he kamah taengah poehlip uh.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Ka vin neh ka saa hil khaw ka rhuh dongla kap tih ka no dongkah nohli neh ka loeih.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Ka hui rhoek nangmih loh kai n'rhen uh, kai n'rhen uh. Pathen kut loh kai he m'ben coeng.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Balae tih Pathen bangla kai nan hloem uh. Kai saa lamkah khaw na hah uh hae mahpawh.
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Kai ol a daek uh te unim a paek bal. Cabu dongkah bangla a unim a paek vetih a taem uh ve?
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
Thi cacung neh kawnlawk te lungpang dongah a yoeyah la a dae uh.
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Kai tah kai aka tlan te hing tih hmailong kah laipi dongah thoo ni tila ka ming.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
Ka vin hnukah he hluep uh cakhaw, ka saa dongah Pathen ka hmuh bitni.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Kai kamah long khaw ka hmuh vetih ka mik long khaw a hmuh pueng ni. Te dongah ka rhang kah ka kuel loh rhalawt te a hue moenih.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Ka khuikah ol hnun a hmuh parhi te, “Anih te metlam n'hloem eh?” na ti uh akhaw,
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
nangmih te cunghang hmai ah bakuep uh laeh. Amah dumlai tah dumlai bangla na ming uh hamla cunghang lamlothaesainah kosi om coeng,” a ti.
