Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
Mi aliento está corrompido, mis días son cortados, y me está aparejado el sepulcro.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Ya no hay conmigo sino escarnecedores, en cuyas amarguras se detienen mis ojos.
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
Pon ahora, dame fianzas contigo; ¿quién tocará ahora mi mano?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Porque a éstos has tú escondido su corazón de entendimiento; por tanto, no los ensalzarás.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
El que denuncia lisonjas a su prójimo, los ojos de sus hijos desfallezcan.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
El me ha puesto por parábola de pueblos, y delante de ellos he sido como tamboril.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Y mis ojos se oscurecieron de desabrimiento, y todos mis pensamientos han sido como sombra.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
Los rectos se maravillarán de esto, y el inocente se despertará contra el hipócrita.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
El justo retendrá su carrera, y el limpio de manos aumentará la fuerza.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Pero volved todos vosotros, y venid ahora, que no hallaré entre vosotros sabio.
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
Mis días se pasaron, y mis pensamientos fueron arrancados, los designios de mi corazón.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Me pusieron la noche por día, y la luz se acorta delante de las tinieblas.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
Si yo espero, el sepulcro es mi casa; en las tinieblas hice mi cama. (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: "Du är min fader", till förruttnelsens maskar: "Min moder", "Min syster".
A la huesa tengo dicho: Mi padre eres tú; a los gusanos: Mi madre y mi hermano.
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
¿Dónde pues estará ahora mi esperanza? Y mi esperanza ¿quién la verá?
