Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
Min Aand er brudt, mine Dage ere udslukkede, Gravene vente mig.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Er der ikke Spot omkring mig, og maa mit Øje ikke dvæle ved deres Genstridighed?
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
Kære, stil mig Borgen hos dig, lov for mig; hvo er der ellers, der giver mig Haandslag?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Thi du har lukket deres Hjerte for Indsigt, derfor skal du ikke ophøje dem.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
Man byder Venner ud til Bytte, og deres Børns Øjne hentæres.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
Men han har stillet mig til at være et Ordsprog iblandt Folkene, og jeg er bleven som den, man spytter i Ansigtet.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Derfor er mit Øje mørkt af Harm, og alle mine Lemmer ere som en Skygge.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
For sligt maa de oprigtige forskrækkes, og den uskyldige harmes over den vanhellige.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Dog holder den retfærdige fast ved sin Vej, og den, som har rene Hænder, faar mere Styrke.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
Men I, kommer kun alle frem igen, og jeg vil dog ikke finde en viis iblandt eder.
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
Mine Dage ere gangne forbi; oprykkede ere mine Tanker, hvilke mit Hjerte besad.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
De gøre Nat til Dag; og Lyset skal være nær, naar Mørket kommer.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
Dersom jeg end forventer noget, da er det Graven som min Bolig; jeg har redet mit Leje i Mørket. (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: "Du är min fader", till förruttnelsens maskar: "Min moder", "Min syster".
Jeg har raabt til Graven: Du er min Fader! til Ormen: Min Moder og min Søster!
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
Hvor skulde da min Forventelse være? ja min Forventelse — hvo skuer den?
