Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Afei Hiob buaeɛ sɛ,

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

“Mate nsɛm bebree a ɛte sɛ yeinom; na mo nyinaa moyɛ gyamserefoɔ!

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Mo kasa tentene no mma awieeɛ anaa? Ɛdeɛn na ɛha mo enti a mogu so redi anobaabaeɛ yi?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Sɛ mo na mowɔ me tebea yi mu a, anka me nso mɛtumi akasa sɛ mo; anka mɛtumi akeka nsɛm a ɛyɛ dɛ atia mo na mabu mo animtiaa.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Nanso, anka mɛhyɛ mo den; anka awerɛkyekyerɛ nsɛm a ɛbɛfiri mʼanomu no bɛma mo ahotɔ.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

“Nanso sɛ mekasa a, ɔyea a mete no remmoto; na sɛ mankasa nso a, ɛrennyae.

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Ao Onyankopɔn, ampa ara woama mabrɛ; woasɛe me fie pasaa.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Woakyekyere me, ma abɛyɛ adansedie; me so teɛ ara na ɛreteɛ, na ɛdi adanseɛ tia me.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Onyankopɔn to hyɛ me so tete me wɔ nʼabufuo mu na ɔtwɛre ne se gu me so; deɛ ɔne me anya no pɔkyere nʼani hwɛ me.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

Nnipa bue wɔn ano di me ho fɛw; wɔbɔ me sotorɔ de bu me animtiaa na wɔka wɔn ho bɔ mu de tia me.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Onyankopɔn de me ama abɔnefoɔ. Wato me atwene amumuyɛfoɔ nsam.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Na biribiara kɔ yie ma me, nanso ɔdwerɛɛ me; ɔsɔɔ me kɔn mu, too me hwee hɔ. Ɔde me asi nʼani so;

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

nʼagyantofoɔ atwa me ho ahyia, ɔhwiree me sawa mu a wanhunu me mmɔbɔ maa me bɔnwoma pete guu fam.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Ɔba me so ɛberɛ biara; na ɔto hyɛ me so sɛ ɔkofoɔ.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

“Mapam ayitoma akata me wedeɛ so na masie mʼanintɔn wɔ mfuturo mu.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Agyaadwotwa ama mʼani ayɛ kɔɔ; sunsum kabii atwa mʼani ho ahyia.

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

Nanso, me nsa nyɛɛ basabasayɛ biara na me mpaeɛbɔ yɛ kronn.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

“Ao asase, nkata me mogya so; na mma wɔnsie me sufrɛ!

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Seesei mpo, me danseni wɔ soro; Me ɔkamafoɔ wɔ soro hɔ.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Me ɔdimafoɔ yɛ mʼadamfo ɛberɛ a mesu gu Onyankopɔn soɔ yi;

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

ɔgyina onipa anan mu di ma no wɔ Onyankopɔn anim sɛdeɛ obi di ma nʼadamfo no.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

“Mfeɛ kakra bi akyi mɛtu kwan akɔ koransane.