Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Då svara Job og sagde:

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

«Eg hev høyrt nok av dette slag; d’er brysam trøyst de alle gjev.

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Vert det’kje slutt på tome ord? Kva er det som til svar deg driv?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Eg skulde tala liksom de, i fall de var i staden min; eg sette ord i hop mot dykk, eg riste hovudet mot dykk;

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

eg skulde trøysta dykk med munnen og lindra dykk med lippemedynk.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Men tale lindrar ei min verk, og ikkje kverv han um eg tegjer.

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Men no hev han meg trøytta ut, du hev øydt ut min heile huslyd.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Du klemde meg, til vitne vart det, mi liding reiste seg imot meg og vitna mot meg beint i syni.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Hans vreide reiv og elte meg; han gnistra tennerne imot meg; fiendar kveste augo på meg

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

og opna munnen sin imot meg og slo mi kinn med skjemdarslag og stima saman imot meg.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Til farkar Gud meg yverlet og kastar meg i brotsmenns vald.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Midt i min fred han skræmde meg, treiv meg i nakken, krasa meg, til skiva sette han meg upp.

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

Hans pilar svirrar kringum meg; bønlaust han kløyver mine nyro, mitt gall han tømer ut på jordi.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Han bryt meg sund med brot på brot og stormar mot meg som ei kjempa.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Sekk hev eg sytt um hudi mi og stukke hornet mitt i moldi.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Raudt er mitt andlit utav gråt, og myrkret tyngjer augneloki,

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

endå mi hand er rein for vald, og bøni mi er fri for svik.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Løyn ikkje blodet mitt, du jord! Legg ikkje klaga mi til kvile!

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Alt no mitt vitne er i himmeln, min målsmann i det høge bur.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Når mine vener spottar meg; til Gud eg tårut auga vender.

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

Han døme millom Gud og mann og millom mannen og hans ven.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

Og ikkje mange år det vert fyrr eg gjeng burt og kjem’kje att.