Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Felelt Jób és mondta:

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

Hallottam efféléket sokat, bajt hozó vigasztalók vagytok mindannyian!

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Vége van-e a szeles szavaknak, vagy mi késztet téged, hogy felelj?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Én is úgy beszélnék, mint ti, ha lelketek volna az én lelkem helyén, összefűznék beszédeket ellenetek, csóválnám fölöttetek fejemet!

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Szilárdítanálak titeket szájammal, és ajkaim szánalma enyhülést adna.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Ha beszélnék, nem enyhű fájdalmam; s ha abbahagynám, mi tűnik el tőlem?

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Ámde most kifárasztott engem; pusztává tetted egész környezetemet.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Ránczossá tettél, az tanúul tett, soványságom ellenem támadt, szemembe vall.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Haragja tépett, gyűlölettel támadt engem, vicsorított reám fogaival, szorongatóm szemeit feni reám.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

Feltátották ellenem szájukat, gyalázattal verték orczáimat, együttesen összecsődülnek ellenem.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Álnoknak szolgáltat ki engem Isten és gonoszok kezébe dönt engem.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Boldog voltam és összemorzsolt, nyakszirten fogott és összezúzott és czéltáblául állított engem magának.

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

Körül fognak engem íjászai, átfúrja veséimet s nem kímél, földre ontja epémet.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Rést tör rajtam, rést résre, mint vitéz nekem rohan.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Zsákot varrtam foszló bőrömre és porba dugtam bele szarvamat.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Arczom kivörösödött a sírástól, és szempilláimon vakhomály ül:

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

bár nincs erőszak kezeimben és imádságom tiszta.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Oh föld, ne fedd be véremet, s ne legyen hely kiáltásom számára!

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Most is, íme az égben van tanúm, és bizonyságom a magasságban.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Csúfolóim – barátim: Istenhez könnyezve tekint szemem;

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

hogy döntsön a férfi mellett Istennel szemben, és ember fiával szemben a barátja mellett.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

Mert még csak kisszámú évek jönnek, és útra, melyről vissza nem térek, megyek el.