Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Hiob antwortete und sprach:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
Dergleichen habe ich vieles gehört, leidige Tröster seid ihr insgesamt.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Sind die windigen Reden nun zu Ende? oder was reizt dich zum Erwidern?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Auch ich könnte sprechen wie ihr, wäre euch nur zu Mute, wie mir zu Mute ist, könnte Reden wider euch zusammendrechseln und den Kopf über euch schütteln,
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
euch stärken mit meinem Mund, und meiner Lippen Beileid sollte lindern!
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Mag ich reden - mein Schmerz wird nicht gelindert, und unterlasse ich's - was wird dann von mir weichen?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
Hat er doch nunmehr meine Kraft erschöpft - verödet hast du meinen ganzen Kreis,
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
hast mich gepackt, das muß als Zeugnis gelten! Mein eignes Siechtum tritt wider mich auf, ins Angesicht hinein verklagt es mich.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
Sein Grimm zerfleischt und befehdet mich, er fletscht gegen mich seine Zähne; als mein Widersacher wetzt er seine Augen wider mich.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
Man reißt gegen mich das Maul auf, schlägt mich schmählich auf die Wangen; insgesamt rotten sie sich gegen mich zusammen.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
Gott giebt mich Frevlern preis und in der Gottlosen Hände stürzt er mich.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
Ich lebte ruhig, da zerschmetterte er mich, packte mich beim Genick und schüttelte mich und stellte mich als Zielscheibe für sich auf.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Es umschwirren mich seine Pfeile; erbarmungslos spaltet er meine Nieren, gießt auf die Erde meine Galle.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
Bresche auf Bresche legt er in mich, stürmt gegen mich an wie ein Kriegsheld.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Härenes Gewand habe ich um meine Haut genäht, habe in den Staub mein Horn gebohrt.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Mein Antlitz ist hochgerötet vom Weinen, und tiefes Dunkel ruht auf meinen Wimpern,
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
obwohl kein Frevel an meinen Händen, und mein Gebet lauter ist.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
O Erde, bedecke nicht mein Blut! Mein Wehruf finde keine Ruhestatt!
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Schon jetzt ist im Himmel mein Zeuge, und mein Bürge in der Höhe.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Meine Freunde spotten mein - zu Gott blickt thränend mein Auge empor,
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
daß er dem Manne Recht schaffe gegen Gott und zwischen dem Menschen und seinem Freund entscheide.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Denn nur noch wenige Jahre werden kommen, und den Pfad ohne Rückkehr muß ich wandeln.
