Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
And Job answereth and saith: —
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
I have heard many such things, Miserable comforters [are] ye all.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Is there an end to words of wind? Or what doth embolden thee that thou answerest?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
I also, like you, might speak, If your soul were in my soul's stead. I might join against you with words, And nod at you with my head.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
I might harden you with my mouth, And the moving of my lips might be sparing.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
If I speak, my pain is not restrained, And I cease — what goeth from me?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
Only, now, it hath wearied me; Thou hast desolated all my company,
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
And Thou dost loathe me, For a witness it hath been, And rise up against me doth my failure, In my face it testifieth.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
His anger hath torn, and he hateth me, He hath gnashed at me with his teeth, My adversary sharpeneth his eyes for me.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
They have gaped on me with their mouth, In reproach they have smitten my cheeks, Together against me they set themselves.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
God shutteth me up unto the perverse, And to the hands of the wicked turneth me over.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
At ease I have been, and he breaketh me, And he hath laid hold on my neck, And he breaketh me in pieces, And he raiseth me to him for a mark.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Go round against me do his archers. He splitteth my reins, and spareth not, He poureth out to the earth my gall.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
He breaketh me — breach upon breach, He runneth upon me as a mighty one.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Sackcloth I have sewed on my skin, And have rolled in the dust my horn.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
My face is foul with weeping, And on mine eyelids [is] death-shade.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Not for violence in my hands, And my prayer [is] pure.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
O earth, do not thou cover my blood! And let there not be a place for my cry.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Also, now, lo, in the heavens [is] my witness, And my testifier in the high places.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
My interpreter [is] my friend, Unto God hath mine eye dropped:
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
And he reasoneth for a man with God, And a son of man for his friend.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
When a few years do come, Then a path I return not do I go.
