Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
But Job answered and said:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
Of such things as these I have heard enough! Miserable comforters are ye all!
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Will there ever be an end to words of wind? What stirreth thee up, that thou answerest?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
I also might speak like you, If ye were now in my place; I might string together words against you, And shake my head at you.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
I would strengthen you with my mouth, And the consolation of my lips should sustain you.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
If I speak, my grief is not assuaged; And if I forbear, it doth not leave me.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
For now He hath quite exhausted me; Thou hast desolated all my house!
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
Thou hast seized hold of me, and this is a witness against me; My leanness riseth up and testifieth against me to my face.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
His anger teareth my flesh, and pursueth me; He gnasheth upon me with his teeth; My adversary sharpeneth his eyes upon me.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
They gape for me with their mouths; In scorn they smite me on the cheek; With one consent they assemble against me.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
God hath given me a prey to the unrighteous, And delivered me into the hands of the wicked.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
I was at ease, but he hath crushed me; He hath seized me by the neck, and dashed me in pieces; He hath set me up for his mark.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
His archers encompass me around; He pierceth my reins, and doth not spare; He poureth out my gall upon the ground.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
He breaketh me with breach upon breach; He rusheth upon me like a warrior.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
I have sewed sackcloth upon my skin, And thrust my horn into the dust.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
My face is red with weeping, And upon my eyelids is deathlike darkness.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Yet is there no injustice in my bands. And my prayer hath been pure.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
O earth! cover not thou my blood, And let there be no hiding-place for my cry!
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Yet even now, behold, my witness is in heaven, And he who knoweth me is on high.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
My friends have me in derision, But my eye poureth out tears unto God.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
O that one might contend for a man with God, As a man contendeth with his neighbor!
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
For when a few years shall have passed, I shall go the way whence I shall not return.
