Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Te phoeiah Job loh a doo tih,
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
“Te bang ol te muep ka yaak coeng. Nangmih boeih kah a hloep khaw thakthaenah ni.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Khohli ol te a bawtnah om a? Balae tih na doo hamla nang n'huek.
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Kai khaw nang bangla ka thui thai ta. Na hinglu te ka hinglu yueng la om koinih olthui neh nangmih te kan sun vetih ka lu lamloh nangmih taengah ka hinghuen van ni.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
Ka ka neh nangmih te kan duel lah vetih ka hmuilai kah thaphohnah loh n'hoeptlang mako.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Ka thui akhaw ka thakkhoeihnah a rhoei moenih. Ka paa koinih kai lamloh metlam a caeh eh?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
Ka hlangboel boeih khaw na pong uh tih ka ngak ngawn coeng.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
Kai nan tonga sak khaw laipai la om coeng. Ka laithae khaw ka taengah pai sak tih ka mikhmuh ah n'doo coeng.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
A thintoek loh a baeh tih kai soah a konaeh. Kai taengah a no te a tah coeng. Ka rhal loh kai soah a mik a huel.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
A ka neh kai n'ang thil uh. Kokhahnah neh ka kam han taam uh tih kai taengah huek ha cu uh.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
Pathen loh kai he hlang thae taengla n'det tih halang kut dongla kai m'muek.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
Thayoeituipan la ka om vaengah kai m'phae. Ka rhawn ah n'khak tih kai he n'taekyak. Te dongah kai he amah ham kutnoek la m'pai sak coeng.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Ka taengah a lithen rhoek loh m'vael uh tih ka kuel a khoh. Lungma a ti kolla diklai dongah ka hmuet phawt coeng.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
A puut hman ah a puut loh kai m'va. Hlangrhalh bangla kai taengah cu.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Ka vin soah tlamhni ka hui tih ka ki khaw laipi neh ka poelyoe coeng.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Ka maelhmai he rhahnah neh nok la nok uh tih ka mikkhu khaw nut coeng.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Te cakhaw boethae ka kut ah kuthlahnah om pawt tih ka thangthuinah khaw cil.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Diklai nang loh ka thii he vuei boeh. Ka pang ol he khaw hmuen om boel saeh.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Vaan ah pataeng kai kah laipai om tih ka hlangcal khaw hmuensang ah om coeng ke.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Ka hui khaw Pathen taengah kai kah hmuiyoi la om tih ka mik khaw pha coeng.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Hlang capa tah hlang ham neh a hui ham Pathen taengah a thui ta.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Kum a tarhing ah ha pawk vetih ka mael voel mueh caehlong ah ka cet pawn ni.
