Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Le hoe ty natoi’ i Elifatse nte-Temane:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Hanoiñe an-kilala-kafoake hao t’indaty mahihitse, ho lifora’e tiok’atiñanañe hao ty fisafoa’e?
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
Hisafiry an-drehake tsy vente’e hao, ndra an-dañonañe tsy hahasoa?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Eka, apo’o ty fañeveñañe, sebaña’o ty fiambaneañe aman’ Añahare.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
Anare’ o hakeo’oo ty falie’o, joboñe’o ty famelen-kalitake.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Mamatse azo o falie’oo, fa tsy izaho; eka talilie’ o fivimbi’oo.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Ihe hao t’indaty nisamaheñe valoha’e? Nitoly aolo’ o vohitseo v’iheo?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Janji’o hao o safirin’ Añahare miheotseo? Haramamoe’o hao ty hihitse?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
Ino ty fohi’o tsy fohi’ay? Ino ty rendre’o tsy ama’ay?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
Songa ama’ay ty maròy foty naho ty androanavy bey taoñe te aman-drae’o.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Maivañe ama’o hao ty fañohòan’ Añahare, naho o navere’e mora ama’oo?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
Ino ty mampihelañe ty arofo’o? vaho mampandofiry o fihaino’oo?
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
T’ie tsambolitioe’o aman’Añahare ty arofo’o, ie anga’o hiakatse am-palie’o i saontsy zay.
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
Ino t’indaty, t’ie halio? I nasaman’ampelay, t’ie ho vañoñe?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Ingo, ndra o masi’eo tsy iatoa’e mbore tsy malio am-pivazohoa’e o likerañeo.
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
Àntsake ty lo-tsereke naho ty maleotse, ie mpitohoke tahiñe hoe rano!
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
Hataliliko azo, janjiño; vaho ho taroñeko o nitreakoo—
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
O saontsi’ ondaty mahihitseo, ty tsy naeta’e boak’ aman droae’ iareo;
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
Ie am’ iereo avao ty nitolorañe i taney, ndra ty renetane tsy nihelañe am’iereo ao.
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
Ampikoretohe’ ty farare’e lomoñandro ty lo-tsereke, voaiake o taoñe nahaja ho a’ o mpisenge-herio.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
Feo mañebake ty an-dravembia’e ao; ie manintsin-dre, te ivotraha’ ty malaso.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
Tsy iantofa’e te hibalike boak’amy ieñey, toli’e i fibaray.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
Mirererere mipay hanen-dre ami’ty hoe; Aia Izay? Apota’e te am-pità’e i andro mimoromoroñey.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Ampangebahebahe’ ty haloviloviañe naho hasotriañe, miambotrak’ ama’e hoe mpanjaka veka’e hihotakotake.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
Amy te natora-kitsi’e aman’Añahare ty fità’e, mitoandratoandra amy El-Sadai.
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
Horidaña’e ami’ty hagàn-kàto’e, amy hateven’ angozim-pikalan-defo’e.
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
Amy te kinope’e solike i tarehe’ey, vaho pinako’e havondrahañe ty leme’e;
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
Itoboha’e o rova mangoakoakeo, añ’anjomba tsy fimoneñañe, ie veka’e ho votre.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
Tsy ho mpañaleale re, tsy ho nainai’e ty fijangaña’e, tsy midrodretse mb’an-tane o ampemba’eo.
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
Tsy hibolitira’e i ieñey; haforejeje’ i lelan’ afoy o tora’eo, vaho hampihelaña’ ty kofòm-palie’e.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Ee te tsy hiatoa’e ty hakoahañe, hamañahia’e vatañe; fa hanambezañe aze ty tsy vente’e.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
Ho henek’ aolo’ ty andro’e Izay, vaho tsy handrevake ty tsampa’e.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
Hahifi’e i valobo’e mantay manahak’ i vahey, vaho hahintsa’e i voñe’ey hambañ’ amo oliveo.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
Fa hangoakoake ty fivavea’ ty tsy aman-Kake, vaho ho forototoe’ ty afo ty kijà’ o mpanao vokàñeo.
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
Ie mampiareñe hakalitahañe, naho mampiboloañe hakeo, vaho famañahiañe ty ihentseñan-tro’e.
