Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Tad Elifas no Temanas atbildēja un sacīja:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Vai tad gudram vīram būs runāt tukšas domas un savu sirdi pildīt ar vēju?
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
Pārmācīt ar vārdiem, kas nepieklājās, un ar valodu, kur labums neatlec?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Tiešām, tu iznīcini Dieva bijāšanu un nicini pielūgšanu Dieva priekšā.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
Jo tava mute parāda tavu noziegumu, un tu esi uzņēmies runāt, kā gudrinieki runā.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Tava mute tevi pazudina, un ne es; tavas lūpas pret tevi dod liecību.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Vai tu esi tas pirmais cilvēks piedzimis, vai tu esi dzemdināts, pirms kalni bija?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Vai tu esi dzirdējis Dieva apslēpto padomu, vai tu gudrību esi iezīdis?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
Ko tu zini, ko mēs nezinātu, ko tu proti, un mēs to neprastu?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
Arī mūsu starpā ir sirmi un veci, kas ilgāki dzīvojuši, nekā tavs tēvs.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Vai Dieva iepriecināšanas priekš tevis mazas, un vārds, laipnīgi uz tevi runāts?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
Kāpēc tava sirds tevi tā apmāna, kāpēc tavas acis tā spulgo,
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
Ka tavas dusmas ceļas pret Dievu un izverd tādu valodu no tavas mutes?!
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
Kas ir cilvēks, ka tas būtu šķīsts, un ka būtu taisns, kas no sievas dzimis?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Redzi, Saviem svētiem Viņš neuztic un debesis nav šķīstas priekš Viņa acīm.
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
Ne nu vēl tas negantais un samaitātais cilvēks, kas netaisnību dzer kā ūdeni.
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
Es tev stāstīšu, klausies mani, un es tev teikšu, ko esmu redzējis,
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
Ko gudrie stāstījuši no saviem tēviem un nav slēpuši, -
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
Tiem vien zeme bija dota, un svešinieks viņu starpā nebija nācis, -
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
Bezdievīgais mokās visu mūžu, un briesmīgais, cik tam gadi nolikti.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
Viņa ausīs skan briesmas, pašā mierā viņam uzbrūk postītājs.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
Viņš neuzticās iznākt no tumsības; jo zobens uz viņu gaida.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
Viņš skraida šurp un turp pēc maizes, kur varētu dabūt; viņš zin tumsības dienu sev tuvu klātu.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Bēdas un izbailes viņu biedē, viņu pārvar kā ķēniņš, uz kaušanos gatavs.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
Jo viņš izstiepa savu roku pret Dievu un cēlās pret to Visuvareno.
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
Viņš skrēja pret Viņu ar pašu galvu, ar savu priekšturamo bruņu biezām pumpām.
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
Viņš savu vaigu tauki izbaroja un kopa resnu vēderu.
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
Viņš dzīvoja izpostītās pilsētās un namos, kur nebija jādzīvo, kuriem nolemts būt par akmeņu kopām.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
(Tāpēc) viņš nepaliks bagāts, un viņa manta nepastāvēs, un viņa laime neizplētīsies virs zemes.
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
Viņš no tumsības ārā neiznāks, liesma izkaltēs viņa zarus, caur Dieva mutes dvašu viņš aizies.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Lai viņš nepaļaujas uz nelietību, ar to viņš pieviļas; jo nelietība būs viņa alga.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
Tā alga nāks priekšlaiku, un viņa zars nezaļos.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
Viņš zaudēs kā vīna koks savus ķekarus un nometīs kā eļļas koks savus ziedus.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
Jo bezdievīgo saime paliks neauglīga, un uguns norīs dāvanu ņēmēju dzīvokļus.
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
Tie ir grūti ar netaisnību un dzemdē postu, un savām sirds domām tie pieviļas.
