Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
And Eliphaz the Temanite answereth and saith: —
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Doth a wise man answer [with] vain knowledge? And fill [with] an east wind his belly?
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
To reason with a word not useful? And speeches — no profit in them?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Yea, thou dost make reverence void, And dost diminish meditation before God.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
For thy mouth teacheth thine iniquity, And thou chooseth the tongue of the subtile.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Thy mouth declareth thee wicked, and not I, And thy lips testify against thee.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
The first man art thou born? And before the heights wast thou formed?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Of the secret counsel of God dost thou hear? And withdrawest thou unto thee wisdom?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
What hast thou known, and we know not? Understandest thou — and it is not with us?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
Both the gray-headed And the very aged [are] among us — Greater than thy father [in] days.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Too few for thee are the comforts of God? And a gentle word [is] with thee,
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
What — doth thine heart take thee away? And what — are thine eyes high?
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
For thou turnest against God thy spirit? And hast brought out words from thy mouth:
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
What [is] man that he is pure, And that he is righteous, one born of woman?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Lo, in His holy ones He putteth no credence, And the heavens have not been pure in His eyes.
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
Also — surely abominable and filthy Is man drinking as water perverseness.
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
I shew thee — hearken to me — And this I have seen and declare:
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
Which the wise declare — And have not hid — from their fathers.
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
To them alone was the land given, And a stranger passed not over into their midst:
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
'All days of the wicked he is paining himself, And few years have been laid up for the terrible one.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
A fearful voice [is] in his ears, In peace doth a destroyer come to him.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
He believeth not to return from darkness, And watched [is] he for the sword.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
He is wandering for bread — 'Where [is] it?' He hath known that ready at his hand Is a day of darkness.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Terrify him do adversity and distress, They prevail over him As a king ready for a boaster.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
For he stretched out against God his hand, And against the Mighty he maketh himself mighty.
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
He runneth unto Him with a neck, With thick bosses of his shields.
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
For he hath covered his face with his fat, And maketh vigour over [his] confidence.
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
And he inhabiteth cities cut off, houses not dwelt in, That have been ready to become heaps.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
He is not rich, nor doth his wealth rise, Nor doth he stretch out on earth their continuance.
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
He turneth not aside from darkness, His tender branch doth a flame dry up, And he turneth aside at the breath of His mouth!
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Let him not put credence in vanity, He hath been deceived, For vanity is his recompence.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
Not in his day is it completed, And his bending branch is not green.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
He shaketh off as a vine his unripe fruit, And casteth off as an olive his blossom.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
For the company of the profane [is] gloomy, And fire hath consumed tents of bribery.
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
To conceive misery, and to bear iniquity, Even their heart doth prepare deceit.
