Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Then answered Eliphaz the Temanite, and said:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Should a wise man answer with arguments of wind, Or fill his bosom with the east wind?
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
Should he argue with speech that helpeth him not, And with words which do not profit him?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Behold, thou makest the fear of God a vain thing, And discouragest prayer before him.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
Yea, thy own mouth proclaimeth thy iniquity, Though thou choosest the tongue of the crafty.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Thy own mouth condemneth thee, and not I; Thy own lips testify against thee.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Art thou the first man that was born? Wast thou formed before the hills?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Hast thou listened in the council of God, And drawn all wisdom to thyself?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
What dost thou know, that we know not also? What dost thou understand, that is a secret to us?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
With us are the aged and hoary-headed; Much older than thy father.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Dost thou despise the consolations of God, And words so full of kindness to thee?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
Why hath thy passion taken possession of thee? And why this winking of thine eyes?
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
For against God hast thou turned thy spirit, And uttered such words from thy mouth.
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
What is man, that he should be pure, And he that is born of woman, that he should be innocent?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Behold, He putteth no trust in his ministering spirits, And the heavens are not pure in his sight;
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
Much less, abominable and polluted man, Who drinketh iniquity as water.
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
Hear me, and I will show thee, And that which I have seen will I declare;
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
Which the wise men have told, And not kept concealed, as received from their fathers;
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
To whom alone the land was given, And among whom not a stranger wandered.
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
“All his days the wicked man is in pain; Yea, all the years, that are laid up for the oppressor.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
A fearful sound is in his ears; In peace the destroyer cometh upon him.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
He hath no hope that he shall escape from darkness; He is set apart for the sword.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
He wandereth about, seeking bread; He knoweth that a day of darkness is at hand.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Distress and anguish fill him with dread; They prevail against him like a king ready for the battle.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
Because he stretched forth his hand against God, And bade defiance to the Almighty,
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
And ran against him with outstretched neck, With the thick bosses of his bucklers;
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
Because he covered his face with fatness, And gathered fat upon his loins,
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
And dwelt in desolated cities, In houses which no man inhabiteth, That are ready to become heaps.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
He shall not be rich; his substance shall not endure, And his possessions shall not be extended upon the earth.
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
He shall not escape from darkness, And the flame shall dry up his branches; Yea, by the breath of His mouth shall he be taken away.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
“Let not man trust in vanity! he will be deceived; For vanity shall be his recompense.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
He shall come to his end before his time, And his branch shall not be green.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
He shall shake off his unripe fruit like the vine, And shed his blossoms like the olive-tree.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
The house of the unrighteous shall be famished, And fire shall consume the tents of bribery.
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
They conceive mischief, and bring forth misery, And their breast deviseth deceit.”
