Job 15

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Elifaz van Teman nam het woord en sprak:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

Antwoordt een wijze met bluf, En blaast hij zich op met oostenwind;

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

Verdedigt hij zich met beuzelpraat En met holle frasen?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

Gij breekt zowaar de godsvrucht af, En verstoort de overpeinzing voor het aanschijn van God.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

Daar uw schuldig geweten uw mond onderricht, En gij de taal van bedriegers kiest,

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

Is het uw eigen mond, die u vonnist: niet ik, Zijn het uw eigen lippen, die tegen u getuigen.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Zijt gij als eerste der mensen geboren, Nog vóór de heuvelen ter wereld gebracht;

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

Luistert ge toe in de raad van God, En hebt ge beslag op de Wijsheid gelegd?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Wat weet gij, wat wij niet weten, Wat begrijpt gij, wat wij niet verstaan?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

Ook onder ons zijn bejaarden en grijsaards, Ouder van dagen nog dan uw vader!

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Zijn soms voor ú de vertroostingen Gods te gering, Het woord, met zachtheid tot u gesproken?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

Hoe sleept uw hartstocht u mee, En hoe rollen uw ogen:

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

Dat ge uw wrevel tegen God durft keren, En zulke woorden aan uw mond laat ontglippen!

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Wat is een mens, dat hij rein zou zijn, Rechtschapen, die uit een vrouw is geboren?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Zie, zelfs op zijn Heiligen kan Hij niet bouwen, En de hemel is niet rein in zijn oog;

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

Hoeveel minder de mens, afschuwelijk, bedorven, Die de ongerechtigheid als water drinkt!

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

Ik zal het u tonen, luister naar mij; Wat ik gezien heb, u gaan vertellen.

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

Het is hetzelfde, wat de wijzen verkonden, En wat hun vaderen hun niet hadden verborgen,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

Aan wie alleen het land was geschonken, En bij wie nog geen vreemde was binnengedrongen

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

De goddeloze verkeert heel zijn leven in angst, De tyran al de jaren, die voor hem zijn bedongen;

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Schrikgeluiden treffen zijn oren, In volle vrede stormt de plunderaar op hem af.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

Hij hoopt niet eens, aan de duisternis te ontsnappen, En is bestemd voor het zwaard;

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Hij wordt als een aas voor de gieren geworpen, En weet, dat sombere dagen hem wachten.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Benauwdheid en angst grijpt hem aan, Als een koning ten aanval gereed:

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

Want hij heeft zijn hand tegen God opgeheven, Den Almachtige durven trotseren;

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

Is met trotse nek op Hem afgestormd, Met zijn zwaar beslagen rondas!

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

Omdat hij zijn gelaat met vet heeft bedekt, En een vetlaag gelegd op zijn lenden:

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

Daarom vestigt hij zich in verwoeste steden, In onbewoonbare huizen, die tot puin zijn vervallen;

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Hij blijft niet rijk, En zijn vermogen houdt geen stand;

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Zijn schaduw breidt zich niet uit op de grond, En hij ontsnapt de duisternis niet; Het vuur zal zijn loten verschroeien, De wind zijn bloesem verwaaien!

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Laat hem niet op zijn gestalte vertrouwen, Hij komt bedrogen uit, ze is enkel schijn.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

Zijn ranken verdorren vóór de tijd, En zijn twijgen groenen niet meer;

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Hij is als de wijnstok, die zijn druiven laat vallen, En als de olijf, die zijn bloesem verliest!

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Ja, de bent der goddelozen is onvruchtbaar, En het vuur verteert de tenten der omkoperij;

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Ze gaan zwanger van ellende, en baren onheil, Hun schoot draagt ontgoocheling!