Job 15

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Da svarede Elifas, Themaniten, og sagde:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

Skal en viis svare med Kundskab, som kun er Vejr, og fylde sin Bug med Blæst,

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

idet han fører Bevis med Ord, som ikke gavne, og med Taler, som intet baade!

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

Ja, du tilintetgør Gudsfrygt og svækker Bønnen for Guds Ansigt.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

Thi din egen Mund beviser din Misgerning, og du vælger de træskes Tunge.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

Din egen Mund dømmer dig skyldig og ikke jeg, og dine Læber vidne imod dig.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Mon du er født som det første Menneske var, og er du avlet førend Højene?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

Mon du har hørt til i Guds hemmelige Raad og har revet Visdommen til dig?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Hvad ved du, som vi ikke vide? hvad forstaar du, og det skulde ikke være os bekendt?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

Der er baade graahærdede og bedagede iblandt os, Mænd, som have levet længere end din Fader.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Er Guds Trøst dig for ringe og det Ord, som han i Mildhed har talt med dig?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

Hvorfor betager dit Hjerte dig, og hvorfor blinke dine Øjne?

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

Thi du vender din Harme imod Gud, og du har ladet Taler udfare af din Mund.

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Hvad er et Menneske, at det skulde være rent? eller at den skulde være retfærdig, som er født af en Kvinde?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Se, han tror ikke sine hellige, og Himlene ere ikke rene for hans Øjne:

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

Hvor meget mindre den, som er vederstyggelig og fordærvet, den Mand, der drikker Uretfærdighed som Vand?

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

Jeg vil kundgøre dig det, hør mig; og hvad jeg har set, vil jeg fortælle:

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

Hvad de vise have forkyndt, og hvad de ikke have dulgt som en Arv fra deres Fædre,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

dem alene blev Landet givet, og ingen fremmed trængte ind iblandt dem.

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Den ugudelige bæver alle sine Dage, og faa Aar i Tallet ere henlagte til en Voldsmand.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Rædsler lyde for hans Øren; midt i Freden kommer en Ødelægger over ham.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

Han kan ikke tro paa, at han vil komme tilbage fra Mørket, og han er udset til at omkomme ved Sværdet.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Han vanker hid og did efter Brødet og siger: Hvor er det? han ved, at Mørkheds Dag er bestemt, ja er ved hans Side.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Angest og Nød forfærde ham, det overvælder ham, som var det en Konge, der er rede til Striden;

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

thi han har udrakt sin Haand imod Gud og har vældig sat sig op imod den Almægtige;

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

han løb med oprakt Hals imod ham under sine Skjoldes tætte Tag;

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

thi han har lagt Fedt paa sit Ansigt og lagt sig ud over sin Lænd med Fedme,

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

og han boede i Stæder, som vare ødelagte, i Huse, som man ikke bor i, som ere bestemte til Grushobe.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Han skal ikke blive rig, og hans Formue skal ikke bestaa; og hvad de have erhvervet, skal ikke udbredes i Landet.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Han skal ikke komme bort fra Mørket, en Lue skal tørre hans Kvist; men han skal komme bort ved hans Munds Aande.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Han skal ikke forlade sig paa Forfængelighed, han skuffer sig; thi Forfængelighed skal vorde ham Betaling.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

Før hans Dag kommer, skal det opfyldes, og hans Gren skal ikke grønnes.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Som Vintræet skal han afryste sine sure Druer og som Olietræet kaste sit Blomster.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Thi den vanhelliges Forsamling skal blive øde, og Ild fortærer Bestikkelsens Telte.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

De undfange Uret og føde Udaad, og deres Inderste bereder Svig.